Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paris tinder bombardemanget
Tidningen Matins hus kl. ii
vapenstilleståndsdagen, den ii november 1918.
är undertecknat. Jag köpte en blomma
av henne och klappade henne på den
svarta ylleamien som omslöt hennes
fylliga lekamen. En person bredvid mig
utbrast:
— Ä, det där sätter hon bara dit
för att få sälja sina blommor.
— Men Journal Officiel har utsändt
meddelandet klockan halv tio, inföll någon.
— Officiell eller inte officiell, återtog
den förste talaren, som tydligen var
pessimist. Tidningen Le Gaulois hade
klockan tio hängt ut ett plakat av samma
ordalydelse men blev av polisen tvungen
att taga ner det. . .
Blomstergumman bekräftade:
— Jag vet det, jag.
Ha! Hal skrattade en tjuvpojke.
Mar-schalk Foch har väl själv sagt henne
det. . .
Jag vandrade uppför boulevarden, där
flaggorna visade sig. Vid Radiobyrån
i hörnet av Rue Vivienne voro två
vaktmästare i färd med att dekorera
balkongen med ett stort stycke trefärgad
duk. En folkhop pä gatan betraktade
deras görande och låtande med största
intresse.
Två poliser sågo ut som om de
suttit inne med ali världens vetande. Men
icke kunde säga något.
Jag fortsatte uppåt.
Framför Matins hus stod en stor
folkmassa, viss på att den tidningen
skulle vara bland de första som
förkunnade segerbudskapet. Jag gled in i
massan och fick en ganska bra plats
på refugen midt på gatan framför
tidningsbyrån. Klockan var nu en kvart i
elva — den sista kvarten.
För varje minut tätnade massan, och
spänningen växte. Det var
egendomligt studera alla dessa uppåtvända
ansikten. De flesta buro spår av arbete
och lidande. Många sorgklädda
kvinnor med barn.
Klockan visade fem minuter i elva.
Kuskarna på sina bockar saktade
åkdonen, då de foro förbi, och vredo uppåt
sina rödbrusiga gamla ansikten med det
bedjande, frågande uttryck som man ser
hos rövarna på antika kyrktavlor. Löj-
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
