Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Paris under bombardemanget. Av Anna Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna .Levertin
ligt och rörande. Det var hårdt för dem
att behöva fortsätta utan att få veta
svaret.
Hade det skett eller icke?
Visarna stodo på elva. Dova skott
och klockringning förnummos. På Matins
balkonger samlades medarbetarna.
Flaggor sattes ut. Ett brus genomfor
massan. Två karlar vecklade upp och
fäste över den stora krigskartan ett vitt,
långt skynke. På detta stod skrivet:
Vapenstilleståndet är undertecknat.
Det rullade upp ännu några slag, och
man läste:
Kriget är vunnet.
Nu kom ett ögonblick, förr aldrig
upplevat. Överraskningen, trots
vissheten, glädjen, voro så stora, så av en
inre art, att de hos de flesta togo sig
uttryck i tårar. Liksom en människa i
livsfara under loppet av en sekund
genomgår i tanken hela sin existens, så
genomgick man de olika skedena av
dessa fyra års krig. Segern och freden
voro där. Ingen visste vad de kostat
den enskilde. Men i den stunden kände
alla, att intet offer varit för stort.
Nästan utan demonstrationer skildes
folkmassan. Jag gick åter nerför
boulevarden, som redan var rikt flaggprydd.
Främmande människor med tårar i
ögonen togo mig i hand.
Nere på Rue de Rivoli läste jag ett
manifest, i vilket municipalrådet
uppmanade befolkningen att flagga samt
lämna den reserverade hållning med
vilken de hittills mottagit alla
segerbudskapen och som väckt världens
beundran. Nu var kriget vunnet, och man
hade rätt att visa sin glädje.
På vänstra Seinestranden var också
redan glädjen rådande. Stora monomer,
långdanser kan man kalla dem, ringlade sig ner
från Quartier Latin och Montparnasse,
pojkar och flickor föregångna av
fanbärare och sjungande med full hals.
Jag följde med en skara, som med
svindlande hast styrde upp till krigsministeriet.
Vakten skyldrade! Vaktmästarna
vinkade och nickade, men pappa Seger,
Clemenceau, var icke till finnandes. Nu
gjordes helt om, och i samma
snälltågsfart bar det av till Rue de Saxe, där
marskalk Foch bor.
Framför marskalkens bostad
stannade hopen, som nu uppgick till några
hundra personer, ropande: »Leve
Frankrike! Leve marskalk Foch!» Efter en
stund visade sig denne på balkongen.
Han var utan kepi och i arbetsuniform.
Han bugacle och tackade. Hänförelsen
bland församlingen på gatan var
obeskrivlig, och då demonstranterna icke
tycktes vilja skingra sig, visade han sig
igen och sade skrattande, liksom i
förtroende :
— Nu ska jag ata frukost!
Nytt jubel, och skaran avtågade till
högra Seinestranden.
Även för den som icke var
marskalk av Frankrike tycktes idén att äta
frukost tilltalande, och jag vek av och
slog in på min gata, där jag möttes av
en ny överraskning. Den var helt
dekorerad med flaggor, och över min port
fladdrade muntert de granna dukarna.
När jag kom ut för andra gången,
flaggade hela Paris. Alla de offentliga
byggnaderna flaggade med de allierades
dukar, en orgie av flaggor; ambassader
och legationer med sitt lands flagga och
Frankrikes. Men icke endast i centrum
syntes fanor, som vanligt är vid
festdagar här. Det fanns icke en gata,
icke en gränd, icke ett hus i
miljonstaden, som icke hade ett patriotiskt
emblem. Fanns det icke på huset, bar
dess ägare eller hyresgästerna stolt
kokarden på sitt bröst. Hästarna hade
små flaggor uppe på huvudet eller vid
öronen, hundar och kattor i halsbanden.
Den lilla puckelryggiga stopperskan
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
