Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
John Gustavson
dess medvetna försök att i sitt tänkande
upptaga alla historiska värden. I grunden
har Dostojevskijs tänkande, trots all
nationalism, en lika universalistisk syftning som
den tyska spekulationen. Ja, även hans
nationalism är universalistiskt funderad.
Han är nationalist, därför att han i
ryssarna ser framtidens mänsklighetsfolk,
bärarna av det åt alla frälsning bjudande
evangeliet.
Dostojevskijs livs- och världssyn har
ingalunda en entydig och enkel karaktär.
Den är mångtydig och skiftande, fylld av
vidunderligheter och monstra, och brokig
som en tropisk urskog, men ändå äger den
en enhetlig karaktär. Man upptäcker
nämligen snart, att hans åskådning, trots alla
de till synes skarpa och oförmedlade
motsatser, den rymmer, rör sig i samma
huvudriktning och bärs upp av ett bestämt
säreget ethos.
Hans livssyn har sprungit fram ur och
närts av hans prövande erfarenheter och
upplevelser, hans inre strider och andliga
grundinriktning. Född, som den är, direkt
ur livet har den ock bevarat livets brokiga,
begreppsligt motsatsrika karaktär.
Därför är det ofta synnerligen svårt att
bringa den fram till ett klart begreppsligt
uttryck.
Vill man förstå, måste man emellertid,
synes det mig, först och främst taga
hänsyn till hans andliga struktur och
inriktning. Hans liv företer nämligen i yttre
mening ingenting märkvärdigt, om vi
nämligen bortse från de fruktansvärda
ögonblicken på schavotten och vistelsen i de
sibiriska fängelserna. Han förde den
dåtida petersburgske skriftställarens
nervuppslitande men relativt händelsefattiga liv.
Ständigt arbete och ständiga ekonomiska
bekymmer bildade ramen kring hans yttre
liv. Upplevelserna i och för sig kunna
väl därför aldrig lära oss förstå
Dostojevskijs åskådning. Säkerligen har det i
Ryssland funnits många, som haft ungefär
samma upplevelser eller ännu mera
mångskiftande och bittra än Dostojevskij, utan
att för den skull nå fram till hans livssyn.
Över huvud se upplevelserna ut att spela
blott en sekundär roll vid bildandet av
en människas livssyn. De utlösa, men
de bestämma ej riktningen. Detta är
förbehållet åt den väsentliga andliga
strukturen och inriktningen.
Straffången och epileptikern Fjodor
Michailovitj Dostovjeskij var ingen naiv,
i ett enda stycke stöpt människa. I mycket
var han besläktad med romantikens
problematiska naturer och bizarra
skymningsmänniskor. Liksom hos dessa hade även
hos honom den hårda skorpa, som hos
vardagsmänniskan täcker det undermedvetnas
underjordiska fantastiska värld, rämnat, och
denna låg öppen för medvetandets ljus.
Han var icke främmande för romantikernas
av undran, nyfikenhet, förtrollning och ångest
fyllda längtan att huvudstupa störta sig
ned i avgrunden, vars fruktansvärda och
trolska djup kom hans huvud att svindla.
Han kände väl den romantiska naturens
svängande mellan polerna och inre
jäm-viktslöshet. Han förstod den kärlek, som
är lika varm för Sodoms- som för
madonnaidealet. Den romantiska friheten och
obundenheten, som ropar sitt jag! jag!
lockade och drog honom. Hans själ svängde
mellan ett titaniskt fruktansvärdt högmod,
törst efter ensamhet och makt, hänsynslös,
alla band slitande, autoteistisk
jaghäv-delse samt sig själv prosternerande
ödmjukhet, som känner det som salighet att slänga
bort sig själv, hunger efter lidande,
österländskt opersonligt medlidande och
känslo-översvämmande expansiv
broderlighetsde-mokrati.
Dostojevskij berättar på ett ställe i
»En skriftställares dagbok» om en musjik,
som sköt på hostian för att njuta sin
absoluta frihet och sin djärvhet att våga det
yttersta, även om detta så skulle ådraga
honom evig fördömelse. I denne bonde
har Dostojevskij tecknat en sida av sitt
eget inre. Han har ock drömt om att
djärvt och trotsigt vräka undan alla hinder,
stiga upp på tinnarna och i titanisk
maktkänsla proklamera sig själv som Gud. Vad
mer om han så störtade ned från sin höga
maktställning och dömdes till evig
osalighet! Han hade ändå stått däruppe: han
hade ändå vågat, ändå smakat den
absoluta friheten för ett ögonblick.
Hjältarna i hans romaner, Raskolnikow,
Stawrogin, Dolgoruki, Kirillov, Versilov,
Ivan Karamasov, äro alla dylika ensamma
stolta, egocentriska, frihetstörstande,
andligen frigjorda människor, som äro eller
rättare tro sig i stånd till allt.
Men ändå var Dostojevskij ingen
romantiker, eller kanske rättare han var detta,
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
