Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»
F. M. Dostojevskijs livssyn
men han strävade medvetet att nå ut över
romantiken och dess »överflödiga
människor».
Romantiken hade ju framsprungit ur
övertygelsen om att jaget är alla värdens
icke bara bärare utan ock skapare. Den
hade ställt det av franska revolutionen och
kriticismen frigjorda jaget helt på sig självt,
löst det från ali förbindelse med realiteten
och lyft upp det i en abstrakt ödslig rymd.
I den berömda romantiska ironien nådde
denna riktning en av sina toppunkter.
Redan här har romantiken i grunden upptäckt,
att det på sig självt ställda frigjorda jaget
innerst är kraftlöst och tomt samt
oförmöget till allt skapande. Men den söker
ännu dölja sin förtvivlan under en mask
av förnämt svävande och leende
oberördhet. Men denna attityd kunde ej länge
upprätthållas. Masken brast och förtvivlan
sprang i ali sin nakenhet fram i
byronis-mens desperata romantik. Här känner jaget
sin vanmakt och inre tomhet, men reser
sig i trots och kastar sin förnekelse i
ansiktet på de härskande makterna. Den
har förlorat alla värdemätare och förnekar
därför en bloc. Pandestruktionen och
pan-nihilismen resa huvudet och proklamera
förstörelsen såsom högsta princip.
Självmordet blir den sista resursen, varigenom
man kan ådagalägga sin opposition och
fasthålla vid sitt nej.
Många vandra emellertid en annan väg.
En del söka i känslan av det på sig självt
ställda jagets tomhet och kraftlöshet att
rädda sig genom att kasta sig i armarna
på de positiva historiska makterna, staten
och kyrkan, acceptera dessa en bloc och
hamna såsom ärkereaktionära dyrkare av
fakticiteten. Andra åter söka giva det
tomma jaget ett innehåll genom att
huvudstupa störta sig ned i och acceptera
driftlivet.
Den romantiska drömmen om det
absoluta lever emellertid kvar hos dessa
driftlivets fanatiska tillbedjare. Därför blåses
detta upp och får kosmiska och universella
proportioner. Det blir till en stark och
fruktansvärd gudom, naturens store Pan. Så
äro vi då framme vid den naturalistiska
romantiken.
Även den böjer huvudet under
faktici-tetens ok, fastän icke under den
historiska fakticitetens. Mot denna spelar den
gärna ut det »naturliga systemet» och den
»naturliga», av driftlivet besatta människan.
Driftlivet och naturen få så rangen av
absoluta värden.
Genom sitt uppror mot den historiska
fakticiteten får den naturalistiska
romantiken ett starkt drag av hetkindad
subjektivism och revolutionarism. Men även mot
naturens store Pan reser sig snart nog den
romantiska naturalismen i trots.
Möjligheten av ett självständigt, fast
personlighetsliv har den visserligen dränkt i driftlivets
skumma vågor, men på bottnen av dess
livskänsla reser den moderna subjektivismen
huvudet och kräver sin rätt. Mot den
moderna subjektivismen och
självhävdelsebegäret mäktar icke den känsla av andakt
inför det fysiska universums absoluta
övermakt och gränslösa storhet, som bär upp
ali naturalism, att hålla stånd. Ty denna
känsla av andakt inför naturen är hos den
moderna människan blandad med känslan
av rysning och avsky. Hon vill icke för
alltid ned bland dess tröga massor, icke
oåterkalleligen böja sig under
nödvändigheten. Måhända söker hon överdöva denna
känsla genom ett övermått av devot
naturdyrkan. Men även härigenom röjer hon
sig. Den antika människans naiva,
självklara andakt och på förhand resignerade
ödmjukhet inför naturen når hon aldrig.
Den moderna, som en reaktion mot den
romantiska subjektivismen framsprungna
extrema naturalistiska objektivismen seglar
därför med lik i lasten. Den är ett rike,
som är söndrat mot sig själv. Därför se
vi, hur den naturalistiska objektivisten innerst
avslöjar sig som en frän subjektivist och
jagdyrkare. Men det jag, som han dyrkar,
har intet fast centrum, utan flyter på
naturlivets böljor som ett värnlöst byte för tingen
och naturnödvändigheten. Ur denna
fruktansvärda slitning mellan kravet på att vara
ett absolut centrum och naturlivets faktiska
övermakt kommer man, så länge man rör
sig på detta plan, aldrig.
I sin diktning och sitt tänkande tumlar
Dostojevskij om med alla de fruktansvärda
problem, som den moderna subjektivismen
satt in i världen. Hans oavlåtligt borrande
och frätande tanke har i grunden alltjämt
kretsat kring denna andliga inriktning.
Gång på gång har han i sina genomträngande
hänsynslösa analyser av modernt själsliv
pekat på subjektivismen som den moderna
människans A och O.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
