- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
216

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John Gus tav s ou

Just genom sin skarpa blick för den
subjektivistiska grundströmningen i allt
modernt själsliv verkar Dostojevskij alltjämt
fängslande och aktuell.

Det kan nog ej förnekas, att den värld,
vi möta i hans romaner, verkar overklig
och fantastisk. Detta sammanhänger
tvivelsutan med att hans människor äro
obekymrade om ali konvention, alla yttre sociala
och sällskapliga hänsyn. På västerländingen
verka de otvivelaktigt alltför andliga.
Hänsynslöst giva de uttryck åt sitt innersta
och löpa, obekymrade om anseende, social
framgång etc., linan ut. De äro alla mer
eller mindre fanatici och besatta. Deras
själar äro långt mera nakna och djärvt
uppriktiga än den nutida, bakom tusen
höljen och försiktighetsmått sig döljande
samhällsmänniskan av västerländskt snitt.
Men därför ha vi icke rätt att förneka
frändskapen med dem eller söka reducera
dem till fantastiska skuggbilder. Trots sin
ur västerländsk synpunkt yttre overklighet
äga de påtaglig oförneklig inre realitet.
Vad Dostojevskij ger oss är den moderna
människan intime, eller i varje fall en
väsentlig del av denna människa. Hans
fanatici och besatta uttala vad många
bland oss i djupet av sitt hjärta tänka,
uppenbara vad vi äro för fega att
uppenbara, ehuru vi gärna skulle vilja det, göra
vad vi i våra hemligaste drömmar, vilkas
existens vi knappast ens för oss själva våga
erkänna, skulle vilja göra. De äro icke
sådana som vi äro inför våra bekanta och
vänner, men väl sådana som vi måste
erkänna att vi äro, då vi blicka ned i vårt
väsens djup. Otvivelaktigt är det moderna
ideal och önskningar som tagit gestalt i
Dostojevskijs nihilister och upprorsmän. De
äro måhända skildringar av en
människotyp, som ännu icke är fullständigt
realiserad, men som tiden kanske går havande
med. De representera alla reala
möjligheter, även om de på västerländingen göra
intryck av ensidighet och yttre
overklighet.

Från västerländsk synpunkt måste
nämligen Dostojevskijs konsekventa bortseende
från det sociala jaget betraktas som en
ensidighet, även om denna ensidighet visar
sig såsom högst fruktbar. Grundströmmen
och den andliga grundstrukturen
framträda nämligen härigenom synnerligen
skarpt och klart.

Denna Dostojevskijs genomgående
inriktning på det intima jaget står
otvivelaktigt i nära samband med och utgör ett
utslag av den Dostojevskijska livssynens
djupa frändskap med ortodoxiens förut
skildrade apolitiska, asociala och acivili-

satoriska syn på livet och världen.

* *

*



I den moderna subjektivismen såg
Dostojevskij ärke- och hedersfienden. Den
representerar för honom den moderna tidens
grundskada, en fruktansvärd sjukdom och
förvillelse, som, om den ej kan övervinnas,
måste föranleda den europeiska
mänsklighetens andliga undergång.

I nihilismen såg Dostojevskij det mest
konsekventa och längst hunna utslaget av
denna universella förvillelse, och därför
bekämpade han denna in på kniven.

Vid första påsynen kan det nog förefalla
en smula underligt, att Dostojevskij
tillerkände nihilismen en dylik rangställning.
Den historiska nihilismen förefaller ju att
ha varit en positivistisk, relativt menlös,
om sina egna innersta intentioner och
yttersta konsekvenser tämligen omedveten
fritänkarelära. Den levde, tycks det, även
på en mängd traditionella, på god tro
accepterade värden. Den var, förefaller det,
uppriktigt naiv och begeistrad för
rättfärdighet och andra vackra ideal. Den hade
en devot t:ro på naturen och den yttre
erfarenheten. Naturens mångtydighet och
absoluta likgiltighet för alla värden syns
den historiska nihilismen knappast ha
upptäckt. Man trodde på naturens entydighet,
på möjligheten att med vetenskapens
tillhjälp ur naturförloppet framdraga en fast
regel för vårt handlande. Naturen hade
ej för de historiska nihilisternas livskänsla
fått den för alla våra värden likgiltiga
uppsyn, den har för den moderna människan.
Naturen hade karaktären av alla värdens
bärare och frambringare. Därför hade de
ej blick för att den natur, som vetenskapen
sysslar med och som är fullkomligt
otillgänglig för alla värdesynpunkter, var något
helt annat än den natur de tillbådo. Den
historiska nihilismen förefaller sålunda att
ha ägt snarare en utpräglat objektivistisk
än en subjektivistisk karaktär.

Den nihilism, Dostojevskij skildrar, har
i mycket en annan och därtill långt djupare

216

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free