Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
Vägen tillbaka till högantikens
naturreligiositet och naiva objektivism är spärrad
av stoicism, kristendom, renässans,
reformation, upplysning, kriticism och romantik.
Alla dessa makter har arbetat på att
befria människan från bundenheten av natur,
sed, tradition, blodsgemenskap och
auktoritet.
Dostojevskijs nihilister hava upptäckt, att
naturalismens positivistiska, till synes så
objektiva moral vilar på det subjektiva
tyckets lösa sand och ingalunda är funderad
i eller ett uttryck för eviga naturlagar. Före
Nietzsche proklamerade de omöjligheten av
att ur naturen härleda ett entydigt, för alla
gällande moralsystem. De ha upptäckt
naturens mångtydighet och kunna därför
med Ivan Karamasov förkunna: »Allt är
tillåtet». De vilja icke slå sig till ro med
att arbeta för en lycka, som så där om en
tusen år eller så skall komma på
mänsklighetens lott. De fråga sig, varför skall icke
jag vara lycklig? Varför först om tusen år?
Ha väl människorna om tusen år större
rätt till lyckan än jag? Är jag en
betydelselös nolla, så äro de naturligtvis det också.
Varför skulle väl jag avstå från lyckan för
de andra många nollornas skull ? Har jaget
intet egenvärde, finns det sannerligen intet
skäl, varför de många skulle ha större rätt
till lyckan än jag. Om man lägger ihop än
aldrig så många nollor, får man ändå aldrig
någon etta.
Nej, må var och en sörja för sin lycka
och definiera denna såsom han själv finner
för godt. Var och en förstår likväl bäst
själv vad han åtrår.
»Livet», säger Raskolnikov, »är givet
mig endast en gåtig, det skall aldrig
komma tillbaka. Jag har inte lust att vänta
på »det allmänna bästa», på guldåldern.
Jag vill antingen leva för min egen skull
eller inte leva alis.»
För den stora mängden av människor,
de andliga »lössen», som ej ha ett eget
ord att utsäga och ej äga kraft att stå för
sig själva, må drömmen om den allmänna
mättnaden och den största lycka åt det
största möjliga antal äga giltighet, eftersom
de ej äga förmåga att leva för sin egen
skull. För de fä äger lyckan ingen lockelse;
dem — övermänniskorna — lockar friheten
och makten. Naturligtvis måste de betala
något för sin andliga frihet och obundenhet.
Det inser Raskolnikov synnerligen väl.
»Verkligt stora människor», säger han,
»måste enligt min tanke — här på jorden
bära en djup smärta i sitt inre.» Därmed
måste de betala sin frihet. Men innerst
bära de — det är egentligen även
Raskol-nikovs övertygelse — denna smärta med
glädje. Att bevara avståndet är för dem
det väsentliga. Hjordmänniskornas lycka
och allmänna mättnad locka dem ej, utan
fylla dem tvärtom med avsky och äckel.
Raskolnikov är ännu för sin del
övertygad om att det under sådana
förhållanden måste komma till strid mellan de få
övermänniskorna och de många. Vern bör
segra i den striden? Ja, det kan icke
objektivt avgöras. Övermänniskorna och
de många »hava», säger Raskolnikov i sitt
samtal med Porphyrius, »båda samma
rättigheter att existera. Med ett ord jag giver
lika rättigheter åt alla, och vive la guerre
éternelle!»
Detta till synes rätt så liberala program
täcker emellertid knappast Raskolnikovs
hela mening. Faktiskt giver han ej åt alla
samma rättighet att existera, eftersom han
är övertygad om att döden och förintelsen
äro att föredraga framför det sätt varpå
»lössen» existera och vilja existera. Hans
liberalism är framsprungen ur förakt och
äckel. De mångas ideal äro så
smått-skurna och futtiga, deras längtans mål så
närliggande, att det vore fåviskt och
oförnämt att icke låta dem vinna och njuta
av den allmänna mättnad, de längta
efter.
Strängt taget tror han icke på det eviga
kriget mellan de få och de många. När
den rätte härskaren kommer, järnmänniskan,
människoguden, är det de mångas högsta
lust att få lägga sin vilja helt i hans
händer, att få krypa och dyrka. Under och
auktoritet, se där vad de många innerst
längta efter. Deras tarvliga lyckolängtan,
som känner sig hemlös i frihetens rike, är
innerst intet hinder för de få. Genom
att vädja till de mångas lyckolängtan blir
det lätt för de få att lägga oket på de
mångas nacke, och de senare skola prisa
och dyrka sina herrar och förtryckare som
gudar. De känna att lyckan växer icke
på frihetens gungande grund, utan blott i
undrets och auktoritetens skyddande hägn.
Detta ser Schigalev, en av de
nihilistiska gestalterna i Dostojevskijs
»Demonerna», än skarpare. Jag går ut, säger
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
