Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G te stavson
han i sin redogörelse för sin framtidsstat,
från en gränslös frihet och slutar i en
gränslös despotism.
Mänskligheten måste delas i två olika
delar. »En tiondedel erhåller den
personliga friheten och obegränsad rätt över de
övriga nio tiondedelarna. »Dessa skola
förlora ali personlighet och bli till ett slags
— låtom oss säga — hjord. Sedan en rad
av generationer följt på varandra, skola de,
alltjämt hållna i den strängaste lydnad,
återvinna den ursprungliga oskulden, t. ex.
i form av det gamla paradiset, ehuru de —
inom parentes sagt — måste arbeta».
Alla dessa nihilister äro av hela sitt
hjärta övertygade om att det ingalunda,
såsom den moderna demokratin tror, är
möjligt att förena frihet och lycka. Deras
frihetsförkunnelse är blott en murbräcka,
varmed de slå det gamla historiska
samhället sönder och samman och förbereda
övergången till en ny despotism, där de
skola vara de härskande.
Om undrets, auktoritetens och den
absoluta kadaverlydnadens nödvändighet
deli-rerar ock Pjotr Stepanovitj Verchovenskij,
då han till Stavrogin fablar om tsarevitj
Ivan, människoguden, som skall komma
och knåda de mångas viljor som mjukt vax.
Längs samma tankebanor rör sig ock
Ivan Karamasovs storinkvisitor. Överlägset
och hånfullt går han till rätta med den
återvändande Kristus och reser mot dennes
frihets- och kärleksevangelium i till synes
människokärlekens och människolyckans
namn sitt egna Schigalevska evangelium.
Kristus har, då han i frestelsens stund
försmådde att grunda sitt välde på undret,
makten och auktoriteten och valde att
vädja till den personliga övertygelsen och
levande friheten, visat, att han ej förstått
människorna och ej heller bekymrat sig om
deras välfärd och lycka. Han har velat
giva dem friheten och lösa deras väsens
bundna krafter. Den farliga frihet, han
bjöd dem, förmå de emellertid icke bära.
De veta ej vad de skola göra därmed,
andligen omyndiga som de äro. Friheten
störtar dem blott i fördärvet, leder till
strid, oro och anarki. På friheten kan
intet byggas, allraminst den lycka, som är
de mångas innersta åtrå. Därför äro de
ock genast redo att sälja denna underliga
transcendenta frihet för den jordiska
mättnadens och lyckans reela bröd. Lycka
vilja de och ej frihet. Därför hälsa de
med förtjusning och dyrka såsom en gud
den, som tager från dem frihetens farliga
leksak och giver dem lyckan och den
allmänna mättnadens paradis. Detta ha
stor-inkvisitorn och de som äro med honom
gjort. Till det yttre i Kristi namn och till
hans ära, men i sitt hjärta ha de,
framhåller storinkvisitorn, förnekat Kristus och
hans frihet och accepterat Frestarens gåvor,
undret, makten och auktoriteten. De ha
ock lyckats. Friheten ha de tagit från
människorna och i stället givit dem lyckan.
De ha förvandlat de vilsna, anarkiska
människohoparna, som sleto sönder varandra
inbördes, till omyndiga snälla lyckliga barn
utan önskningar, utan oro, utan sorger.
Friheten och därmed lidandet ha de tagit
på sina egna skuldror. De tänka, lida och
leva för de många många barnen, som i
paradisisk oskuld framvegetera sitt liv. Kristus
har ingenting att säga dem —
övermänniskorna — de rädas ej för hans dom.
Med högburet huvud skola de en gång
träda in för Domarn, visande på de
oöverskådliga skarorna av lyckliga människor,
för vilka Kristi frihet är värdelös. Må
Kristus därför ge sig av och ej komma
för att bringa förvirring och oreda i deras
verk.
Varför har då storinkvisitorn och de,
som liksom han äro med denna världens
fruktansvärde ande, tagit sig an de många
och deras lycka? Jo, storinkvisitorn vill
icke riktigt ut med språket. Av kärlek
och medömkan vill han fa Kristus eller,
om icke Kristus, så likväl oss att tro. Men
härvidlag säger han icke hela sanningen.
leke ur kärlek till människorna såsom
levande okränkbara personligheter, utan ur
förakt för den levande personligheten är
deras omsorg om människolyckan
framsprungen. Så små, så eländiga, så
obetydliga äro alla dessa människor, som du
ansåg kallade till medborgare i frihetens
gudomliga rike, ljuder det alltjämt genom
alla hans ord till Kristus. Vördnaden för
människan, för den levande
personligheten har storinkvisitorn längesen förlorat.
Människan är för honom blott ett ler, som
den starke efter behag formar. Ett dödt
material är människan. Själv står han
som en gucl utom och ovanför
människohopen. Djärvt och fräckt förnekar han
människosläktets djupa andliga solidaritet.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
