Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
Själv står han isolerad och löst från allt
gemensamt ansvar. I titaniskt trots tager
han ensam på sig ett ansvar och en skuld,
som människosläktet, tänkt som en
solidarisk helhet, bär. Det lyster honom att
leka Gud. Människorna älskar han icke,
men han älskar sitt verk. Han älskar dem
icke sådana de äro, utan sådana som de
formats av hans hand. leke såsom levande
egenartade personligheter älskar han dem,
utan såsom döda produkter av hans
härskarevilja, såsom vrångbilder av sann
mänsklighet. Därför avslöjar Aljoscha
stor-inkvisitorns hela hemlighet, då han till Ivan
säger: »Din storinkvisitor tror ej på Gud.»
Hos Ivan Karamasov själv, »det djupa
samvetet», möta vi samma problem, fastän
i fördjupad gestalt. Ivan är den
självtillräcklige moralisten, som i rättfärdighetens
namn går till rätta med världsstyrelsen,
med Gud. Han tvivlar icke på den
änd-giltiga försoningen, tvivlar icke på att alla,
även djävulen, slutligen skola instämma i
det stora himlar och jord fyllande hosianna
och Gud bliva allt i alla. Men han vill
icke vara med. Han vill lämna tillbaka
sitt inträdeskort till paradiset och i ensamt
inbitet trots vandra bort i det yttersta
mörkret. Han vill icke sjunga hosianna.
Det, som hindrar honom att instämma i
den allmänna jubelsången, är brotten,
särskildt de himmelsskriande brotten mot de
oskyldiga barnen. Varken Gud eller någon
annan har rätt att förlåta dessa brott.
Förlåtelsen kan ej göra den himmelsskriande
orättfärdigheten mot barnen ogjord. Han
vill icke vara med i en värld, där barnen
plågas och hetsas till döds och allt ändå
slutar med glädjetårar, allmän omfamning
och förlåtelse. Förlåtelsen är ett brott. I
rättfärdighetens namn går han till anfall
mot den kristna kärleksetiken och
allför-soningsläran.
Men är det då endast för de oskyldigt
lidande barnen, av oegennyttig levande
kärlek till dessa Ivan kämpar? Tolkar jag
Dostojevskijs mening rätt, så är icke detta
förhållandet. Ivan hör också till de
utomstående, till de rotlösa subjektivisterna, till
de från ali levande gemenskap med folk
och släkt lösta herresönerna, till de
isolerade och självtillräckliga, som betrakta sig
själva som alltings mått. Han vill icke
taga del. Han vill stå utom och kritisera.
Själv känner han icke, att även han har
ansvar, att det beror även på honom,
fadermördaren i sina fördoldaste tankar och
innersta intentioner, att barnen plågas. Även
han har del i människosläktets solidariska
ansvarighet härför. Han har ingen rätt att
i stolt och fariseisk självtillräcklighet draga
sig undan, lämna tillbaka sitt inträdeskort
och gå till rätta med Gud, upphävande
sig själv till åklagare och domare. Vore
han bättre, så vore även världen bättre,
och de missförhållanden, han kastar i
ansiktet på världsstyrelsen, funnos icke. Hans
kärlek är i grunden icke äkta, och därför
har han ingen rätt till talan.
Visserligen är han redan till en del på
rätta vägar stadd. I trots av sin moraliska
självtillräcklighet har han en instinktiv
oreflekterad kärlek till livet för dess egen
skull. Han älskar i djupet av sitt hjärta
livet och världen icke för den förnuftiga
mening, han tror sig få ut därur, utan
oberoende av ali mening. Denna
instinktiva »oförnuftiga» kärlek är god, låter
Dostojevskij genom Aljoscha säga honom och
oss. Denna kärlek är nämligen tecken till
att Ivan ännu äger förmåga att träda utom
sig själv, att hängiva sig utan att först
fråga: Överensstämmer detta med min
mening om vad som är förnuftigt? Blott
ur hängivenheten, blott ur den
världen och livet bejakande kärleken
framspringer den rätta insikten, den rätta
meningen, vill Dostojevskij, som här trängt
djupt in i kristendomens innersta väsen,
framhålla.
Grundsvagheten hos de nihilister,
Dostojevskij skildrar, ligger väl framför allt
däri, att de ej först och främst älska livet
och världen utan att bekymra sig om den
förnuftiga meningen därmed. De ställa sig
utanför, vilja ej gå in i livet och världen.
Gjorde de det, skulle de snart med
kärlekens öga upptäcka meningen. De förstå
ej eller vilja ej förstå, att livet upplåter
sitt inre, sin mening, blott för den älskande
och att den, som begär att först få
meningen, liksom vore denna något utanför
liggande, något blott vidfogat, är dömd
till evigt fåfängt sökande. För att älska
fordra de, att världen och livet skall
överensstämma med deras hemmagjorda
förnuftiga mening. Så och så skall världen
vara, eljest vilja vi icke vara med,
dekretera de. Främmande äro de för den fria
gudomliga kärlek, som låter sin sol uppgå
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
