- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugunionde årgången. 1920 /
224

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

John Gus t av s on

han en av de svåraste faror, som någonsin
hotat mänskligheten, och med spänt
intresse följde han alla rörelser och politiska
åtgärder, som tycktes honom verka
befordrande eller hämmande på denna
förenings förverkligande.

I Tyskland, Arminius’, protestantismens,
kriticismens och befrielsekrigens mot
Napoleon land, såg han, säkerligen icke utan
skäl, den födde opponenten mot den
universella tvångsförbrödringens och den
västeuropeiska civilisationens idéer. Men
Tyskland har, ansåg han, åtminstone hittills
blott opponerat, instinktivt och med hela
sitt väsen, men det har ej haft kraft att
uttala det positiva ord, som förmår
uppenbara ihåligheten och tomheten i de
västeuropeiska civilisationsidealen och giva
mänskligheten riktlinjerna för en inre,
levande förening. Att uttala detta ord är
förbehållet åt Ryssland, naturligtvis icke åt
nihilismens av det västerländska giftet
infekterade Ryssland, utan åt ortodoxins
heliga vita Ryssland.

Varför just åt Ryssland? Jo, därför att
där och endast där har den sanna
kristendomen bevarats.

Vad är det då som enligt Dostojevskij
utmärker den sanna kristendomen?

I Dostojevskijs svar på denna fråga
visar det sig, att hans inriktning och
tankegång är i hög grad influerad av ortodoxins
ethos, även om han på flera rätt så
väsentliga punkter söker att nå ut däröver. Han
fördömer icke hela den västerländska
kulturinriktningen. Han har ock stundom
utan att själv vara medveten därom lärt
av västerländskt tänkande och
värderings-sätt. .

Den sanna kristendomen, den
johanneiska, är för Dostojevskij icke en
insiktens, utan en kärlekens religion.
Härigenom skiljer han sig otvivelaktigt rätt
väsentligt från ortodoxin, som är rent
intellektualistisk och i sin mystik visionär.
Dostojevskij är ju även han mystiker, men
hans mystik har en emotionell dionysisk
karaktär. Detta får betydelse för hela hans

syn på kristendomen.

* *

*



Innan jag nu övergår till en
framställning av Dostojevskijs positiva åskådning
och ideal, vill jag emellertid påpeka, att

vad Dostojevskij innerst åsyftade, tänkte
och hoppades, på många rätt så väsentliga
punkter är synnerligen svårt att få något
fast grepp på.

Dostojevskij var ju först och främst
diktare, och vad som rörde sig inom honom,
formade sig därför icke till abstrakta
begrepp, utan till levande gestalter och
symboler, vilkas innehåll är för rikt för att
någonsin kunna fångas i entydiga formler.
Hans dikts mening är outtömlig.

Själv har han visserligen i tal,
tidskrifts-och tidningsuppsatser givit ett slags
kommentar till sin i diktverken uttalade
åskådning. Men denna kommentar får nog
användas med en viss försiktighet. Man är
långt ifrån alltid säker på att den
begreppsliga tolkning, han här giver, verkligen
täcker eller är kongruent med den betydelse
och mening, vi lyssna ut ur diktverken.

Detta sammanhänger med att
Dostojevskij själv under större delen av sitt liv
— ja, kanske hela sitt liv var en sökare.
Han såg skarpt och klart vad han hatade
och avskydde — nihilismen — men det
positiva ideal, han strävade hän mot,
avtecknade sig blott otydligt och vagt och
stannade ofta i aningens dunkel, ehuru han
själv trots sina principers obestämdhet,
enligt vad hans biograf Strachov framhåller,
talade om dessa ännu sökta principer med
stor uthållighet och bestämdhet.

I samband härmed förebrår Strachov
honom för att hans åskådning var i allt
för ringa grad logiskt bearbetad och sovrad.
Med sin sympati omfattade han de mest
motsatta ideal och gjorde sig ofta skyldig
till flagranta motsägelser.

Till en viss grad har väl Strachov rätt
häri, ehuru han ej ser ut att ha upptäckt
det inre sambandet mellan denna
Dostojevskijs sympati för motsatta ideal och hans
strävan efter att tränga fram till en
universal- eller allsyntes, i vilken alla
motsättningar skulle lösas. Vi böra ock för att
göra Dostojevskij rättvisa minnas, att den
allsyntes, han syftade till, ej hade logisk
utan emotionell karaktär. Det var en alla
motsatsers sammansmältande i en stor
känsloharmoni han drömde om.

Behålla vi detta i minnet, då
förlorar ock Strachovs anmärkning om hans
principers obestämdhet en del av sin udd.
Fästa vi oss ej vid de klart och fast utpräg-

224

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free