Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
lade föreställningarna, utan vid den bakom
dessa liggande riktningen, kunna vi knappast
taga miste om Dostojevskijs mening.
Bestämda, fast och skarpt utpräglade
idealbilder böra vi därför ej söka hos
Dostojevskij, men alla hans strävanden ha ett
centrum i riktningens enhet. Man behöver
knappast tveka om vad som för honom
var värdefullt och värdelöst, eller om vilka
värden han skattade högst.
*
Det centrala i kristendomen är för
Dostojevskij levande, verksam, lidande kärlek.
Ledd av denna grundövertygelse bryter han
sig till en viss grad genom ortodoxins
fördämningar. Gud förlorar karaktären av ett
inom sig slutet orörligt Vara och blir till
levande verksam aktivitet, vars väsen är
barmhärtighet, lust att giva sig hän och
föryttra sig. Guds väsen blir icke längre det
fullkomliga Varat utan självförglömmande,
offrande och lidande kärlek. Gud svävar
icke längre i stelt otillgängligt majestät
över naturen och alltet, utan han gjuter sig
ut däri, ja, han förlorar sig däri. Härmed
blir ock synen på naturen en annan.
Naturen blir för Dostojevskij en uppenbarelse
av Guds levande bejakande kärleksvilja,
ett levande mysterium. Han har,
åtminstone delvis, frigjort sig från den senantika
uppfattning, som i naturen och
ändligheten såg frukten av ett metafysiskt fall.
Fruktan, avskyn och rädslan för naturen
ersättas av sympati och kärlek. Den sanne
kristne älskar naturen icke för dess egen
skull, utan därför att den är Guds skapelse.
Ja, hans kärlek stegras till
självförglömmande lidelse och extatisk hängivenhet.
Ur denna kärlek växer insikten i naturens
hemlighet fram. Ali verklig insikt är
nämligen funderad i offrande, sig själv
hängivande och föryttrande kärlek.
»Älska hela Guds skapelse», säger
staretsen Sosima i »Bröderna Karamasov»,
hela Alltet liksom varje sandkorn. Älska
varje blad, varje Guds stråle. Älska djuren,
älska varje växt och varje ting. Om du
älskar varje ting, så skall Guds hemlighet
i tingen bliva uppenbarad för dig.»
»Älska jorden och betäck henne med
dina kyssar. Kyss jorden outtröttligt, älska
omättligt, älska allt och alla, sök kärlekens
hänförelse och extas.»
Men icke bara den syndfria naturen
skall den sanne kristne älska till hänförelse
och extas. »Bröder», säger Sosima, »rygga
icke tillbaka för människans synder, älska
människan även i hennes synder, ty det är
en avbild av den gudomliga kärleken och
kärlekens höjdpunkt.»
Genom alla Dostojevskijs verk ljuder
såsom ett ledmotiv: Ödmjuka dig, stolta
människa, hängiv dig, tag lidandet på dig
och älska allt och alla!
Blott om människan lever på detta
sätt, går hennes sanna bestämmelse i
uppfyllelse, och hon kommer i rätt förhållande
till Gud och världen. Hon suges då in i
det gudomliga livet och blir ett därmed.
Den, som icke älskar, som icke giver sig
hän, han är död och utskiljes ock snart
ur de levandes antal. Kärlekslöshet,
isolation, strävan efter att avskilja och sluta
sig är för Dostojevskij den enda stora
dödssynden. Dostojevskij är icke rädd för
de vanliga synderna, de synder som
springa fram ur de naturliga drifterna och
lidelserna. Det onda är icke de naturliga
drifterna och de synder, som däri ha sin
källa, utan kärlekslösheten, trotset,
självtillräckligheten och det titaniska högmodet.
Det onda är icke en av mäktiga krafter
svällande titan, icke naturens store Pan,
utan en halvelegant, en smula på dekis
kommen herreman med högst upplysta och
liberala tänkesätt. I denna gestalt
uppenbarar sig djävulen för Ivan Karamasov.
Och detta är från Dostojevskijs ståndpunkt
fullt konsekvent. Det onda, d. v. s.
kärlekslösheten, trotset, högmodet, är ingen
kraft, utan till sitt väsen kraftlöshet och
svaghet. Det onda ligger i att vilja vara
något för sig själv, att isolera sig och söka
ställa sig på sig själv. Men den som
försöker detta, han träder ut ur det
gudomliga livet, vänder sig bort därifrån och
hemfaller därmed också åt svaghet och
död. Därför är också Dostojevskijs alla
nihilister, trots eller rättare på grund av
sina övermänniskoaspirationer, i grunden
så svaga, hjälplösa och livsodugliga.
Det kan förefalla som om Dostojevskij
från sin ståndpunkt borde helt ha
övervunnit ortodoxins frigörelseaskes. Men ett
närmare inträngande i den Dostojevskijska
kärleksuppfattningens väsen skall visa oss
att så knappast är fallet.
Den kärlek Dostojevskij förkunnar har
15—Ord och Bild, 29 :e årg.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0249.html
