Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Gus tav son
ondas värld. Därför måste hon synda. Det
är bättre, att hon gör detta och
uppenbarar sin sanna natur, än att hon i
moralisk självtillräcklighet trotsar på sin goda
vilja. Så länge hon gör detta är hon falsk
och oärlig och omöjlig att frälsa, ty hon
inser ej själv, att hon är sjuk.
Dostojevskijs etiska vidhjärtenhet är i
sitt bestämda avvisande av ali fariseism
och allt moraliskt mästrande och dömande
otvivelaktigt ingalunda främmande för
kristendomen, utan äkta kristen.
Kristendomens anda är alltigenom antimoralistisk.
Med sin lära om att Gud allena är god,
slår den undan stöttorna för varje slag av
fariseism och moralism, vars väsen
uppenbarar sig i övertygelsen om att vissa
människor äro goda och i kraft av sin godhet
sakna gemenskap med den övriga syndfulla
mänskligheten.
Detta hindrar likväl icke, att man
känner en viss betänksamhet mot att stämpla
Dostojevskijs etiska vidhjärtenhet såsom
äktkristen. På grund av Dostojevskijs syn
på personligheten kommer hans etiska
vidhjärtenhet strängt taget att sakna föremål.
Den far en generell och abstrakt karaktär.
Äktkristendomens etiska vidhjärtenhet
framspringer ur en personligheten som ett
ovanskligt evighetsvärde bejakande kärlek. Den
får sitt höga värde genom att vara
resultatet av en fri kärleksakt.
Dostojevskijs etiska vidhjärtenhet
däremot har ett påtagligt nyplatonskt gnostiskt
drag och bottnar i övertygelsen om att
finitum non est capax infiniti. Den är
till sin rot negativ och ej såsom
äktkristendomens positiv, ty den framspringer ej ur
levande bejakande kärlek och en mäktig
känsla av den mänskliga personlighetens
oförstörbara adel, utan ur en känsla av
allt mänskligts ofullkomlighet och absoluta
avstånd från det gudomliga.
Den kärlek, som är den drivande
kraften i Dostojevskijs etiska vidhjärtenhet är
icke en fri levande personlig kärlek, som
med bevarande av personligheternas
självständighet sammansluter dem till och
uppbygger en gemenskap av fria personligheter,
utan har i mycket karaktären av en
opersonlig naturkraft, som intet uppbygger och
ej skapar något nytt utöver det rena
naturplanet. Den är nämligen ett utflöde av
det helas självbevarelsedrift, av dess strävan
att hålla delarna fjättrade vid centrum;
således ren helhetsegoism, som ej bejakar
utan förneka.r delarnas egenart. Även för
Dostojevskij är kärleken således ej den
skapande principen i tillvaron, utan blott
en väg eller metod, varigenom vi frigöra
oss från personlighetens fjättrar och likt
malar störta oss in i det helas låga för
att förbrännas.
Dostojevskijs bristande blick för
personlighetens och den individuella
differentieringens betydelse framträder ock klart
däri, att han ej känner eller räknar med
några personlighetsvärden, utan blott med
gemensamhetsvärden. leke personligheten
utan blott gemenskapen är för honom bärare
av verkliga värden.
Härmed sammanhänger Dostojevskijs
höga uppskattning av folket och
understrukna nationalism. Folket, fattat som en
odifferentierad helhet, är för honom bäraren
av alla värden. Hos detta finnes allt godt.
Därför är avskiljandet och isoleringen från
folket ursynden, som leder till värdeanarki,
död och fördärv. För den enskilda
människan finns ingen annan väg till Gud än
genom folket eller nationen.
I sin dyrkan av folket, fattat som en
ursprunglig blods- och livsgemenskap,
närmar sig Dostojevskij vissa moderna
naturalistiska åskådningar, vilka härleda den
moderna kulturens förfall och svagheter
ur den primitiva blodsgemenskapens
sönderfrätande och ersättande av den moderna,
på intressen grundade samhälleliga kulturen.
Själv vill emellertid Dostojevskij ha sin
höga uppskattning av det ryska folket
uppfattad såsom religiöst funderad. Musjiken
är bärare av alla värden och världens
frälsning, därför att han i sitt hjärta är
genomträngd av den urkristna
kärleksge-menskapsidén.
Dostojevskij omtolkar här djärvt den
primitiva ryska blods- och livsgemenskapen
till en rent religiös kärleksgemenskap. Han
kan så mycket lättare göra detta, eftersom
den religiösa kärleksgemenskapen för honom
har samma opersonliga, naturvuxna, ofria
karaktär, som utmärker den primitiva
församhälleliga blodsgemenskapen.
Överhuvud ha både hans nations- och
hans kyrkobegrepp en ofixerad, flytande,
delvis rätt tvetydig karaktär. I sitt
nationsbegrepp har han upptagit drag, som
egentligen hänföra sig till den religiösa
kärleksgemenskapen, den sanna kyrkan, liksom
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
