Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- F. M. Dostojevskijs livssyn. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. M. Dostojevskijs livssyn
han i sitt kyrkobegrepp opererar med drag
hämtade från den primitiva
blodsgemenskapen. I grunden äro nation och kyrka
för honom sammanfallande eller i varje
fall sammanflytande begrepp.
Det ryska folket är den enda sanna
nationen, därför att det bildar den enda
sanna kyrkan. Det bildar den sanna
kyrkan, därför att det bevarat den urkristna
kärleksgemenskapens anda. När
Dostojevskij skall lämna bevis för detta sitt senare
påstående, finna vi honom ofta peka på
drag, som utmärka icke så mycket den
kristna kärleksgemenskapen som den
primitiva blods- och livsgemenskapen.
Denna tvetydighet och vacklan finna
vi även i hans försök att närmare bestämma
förhållandet mellan Gud och nationen.
Stundom betecknar han nationen såsom
Guds kropp, varvid han naturligtvis
förutsätter, att Gud äger en viss självständighet
i förhållande till nationen. Men det finns
hos Dostojevskij långt mera naturalistiskt
och Feuerbachianskt klingande yttranden,
enligt vilka det primära icke är Gud,
utan folket eller nationen. Gud mister
här ali självständighet och allt egenvara
och degraderas till en apoteos av folksjälen,
som blir det enda reella.
Nationalmed-vetande och gudsmedvetande bli från denna
synpunkt identiska.
Därmed sjunker Dostojevskij tillbaka
till den förkristna periodens nationalgudar.
Även här torde man kunna se en
konsekvens av hans opersonliga
kärleksuppfattning, som låter Gud förlora allt egenvara
och helt gå upp i gemenskapen.
* *
*
Överhuvud torde Dostojevskijs
förblivande betydelse ligga framför allt i hans
obevekliga kamp mot nihilismen; detta
begrepp här taget i den vidsträckta
betydelse det har hos Dostojevskij. Här är
han en genomskådare och kulturdiagnostiker
av enastående rang. Han har ock vetat,
i vilken riktning räddningen undan
nihilismen och dess atomistiska individualism och
radikala värdeanarkism bör sökas. Han
har vetat, att räddningen blott kan bringas
av en levande stark gemensamhetskänsla,
som vuxit upp ur upplevelsen av objektiva
värden.
Och häri har han tvivelsutan rätt. Men
i sin fruktan för och sitt hat till nihilismen
och den moderna västeuropeiska kulturens
subjektivism och relativism har han drivit
över i en annan ytterlighet och sökt
utdriva djävlar med Belsebub. Så har han
hamnat i en extrem objektivism och
tradi-nionalism och helt offrat den fria
personligheten till förmån för en odifferentierad
naturbunden helhet.
Han har velat glömma, att
mänskligheten måste fram genom det nihilistiska
syndafallet. Ty även om nihilismen till
hela sitt väsen är negativ, så är den
därför icke helt av ondo. Genom sitt
förstörelsearbete banar den nämligen väg för
en ny högre positivitet. Men för
Dostojevskij har den nya högre positiviteten
alltjämt antagit den gamla naturvuxna
positivitetens drag. Därför har det nihilistiska
syndafallet för honom varit helt av ondo.
Frälsningen består därför för honom i ett
blott och bart återvändande till den
naturvuxna gemensamhetskulturens paradis och
icke i skapandet av en på ett högre
personligt plan liggande fri
gemensamhets-kultur. Häri röjer han, att han liksom
ryssarna i allmänhet i sitt tänkande
fullkomligt saknar kontakt med den kritiska anda,
som satt sin omisskännliga prägel på det
västerländska tänkandets yppersta
manifestationer.
Men trots ali sin extrema,
personlighetsförnekande objektivism kan
Dostojevskij icke undgå den västerländska
relativismen och subjektivismen. I sin
uppfattning av förhållandet mellan Gud och
nationen hemfaller han såsom förut nämnts
åt en synnerligen krass och ytlig relativism.
Men långt viktigare är att han från sitt
sanningskriterium ej lyckats eliminera ett
framträdande personligt moment.
»Sanningen skall göra eder fria», dessa
evangelistens ord bilda grundvalen för
Dostojevskijs sanningsuppfattning. Sant är det,
som verkar frigörande på människans
krafter. Därför förkastar han den nihilistiska
sanningen, ty den befriar ej, utan förslavar.
Därför bekänner han sig trots vetenskapen
till Kristus, ty Kristus befriar.
Så smyger sig ock i Dostojevskijs mot
en extrem objektivism syftande åskådning
personlighetsbegreppet in, om ock på en
omväg.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0253.html
