Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
och jag har egentligen valt den
ovanstående för att den var så kort, att den
kunde citeras helt: Men även om man
går till de andra, vilka var och en
nödvändigt måste bedömas som helheter och
inte i utdrag, skall man nog finna, att
skalden är för reserverad, även när han
bär på en spänning intill bristning.
Visserligen tycks Lagerkvists väsen i dessa dikter
blomma friare än annars, men det är en
blomning »sluten än i knopp». I alla fall
är det inte minsta tvivel om, att dessa
verser komma att stå sig långt över dagens
mod. Kanske få de just genom sin
förtegna återhållsamhet denna skönhet, som gör
att man stundom föredrager rosenknoppar
framför utslagna rosor. I vår nuvarande
fattiga lyrik äro de löftesrika vårtecken.
Den bok, som rymmer alla dessa olika
ting, omfattar i spatiöst tryck endast 100
sidor, och det är naturligtvis riskabelt att
utifrån så ringa och splittrat material söka
bestämma dess betydelse. Också kan det
verka irriterande att hos Lagerkvist alltid
träffa fragmenter och ansatser, ingen riktigt
hel och stor bok. I jämförelse med den
övriga måttlöst svällande bokproduktionen
blir detta förnäma väljande — som tydligen
förutsätter ett lika strängt ratande — mycket
anmärkningsvärdt, och jag tror också, att
bokens tyngd står i omvänd proportion till
dess omfång. Boken tycks ånge en ny
lyrisk utvecklingsfas hos Per Lagerkvist.
Den ger mer än ett löfte om, att vad som
nu går i kaos’ tecken en gång skall samla
sig till kosmos. Det har sin tjusning att
följa en författare, innan han kommer med
sin avgörande genombrottsbok, och ur den
synpunkten skulle jag vilja rikta särskilt
ungdomens uppmärksamhet på Lagerkvist.
Så mycket är redan klart, att han hör till
vår unga litteraturs få verkliga nybyggare.
Det är en stor skillnad mellan Per
Lagerkvists konstnärliga medvetenhet och
Carl August Bolanders lättlöpande penna,
men hos bägge möter man dock mycket
av vår egen tids atmosfär.
Bolander nya bok Hotell Europa äger
nästan alla de fel som trycka ner hans
föregående böcker. Den är överlastad med
detaljiakttagelser, och tempot är trots detta
våldsamt upphetsat. En vanlig hjärna, som
ej vill splittra sig i tusen idéassociationer,
orkar ej följa med och bryr sig heller inte
om det, då författaren bombarderar honom
med tusen oviktiga iakttagelser och
uppgifter. Man förstår i alla fall denna gång
meningen med det hela, och boken har i
alla händelser en riktpunkt, även om den
ej kan forma sig kring en idé. Samtidens
livsbild är ju oerhört flytande, och den
blir inte minst förvirrad och oöverskådlig,
om man med författaren stiger in i Hotell
Europa, ett schweiziskt .hotell, som
världskriget överfyllt med olika slags flyktingar
och konspiratörer. Boken utgör en
vidräkning med alla dessa rotlösa varelser,
som tro sig vara den nya tidens ledare,
fastän de innerst äro ömkliga driftvarelser.
Avslöjandet betyder något, därför att det
kommer inifrån som en upplevelse och
koncentrerar sig kring huvudfiguren,
revolutionären Rollon Fuich.
Fuich har själv upptäckt att han inte
har någon lösning av samhällsproblemen på
fickan, och han kan ej heller se, att någon
annan har något verkligt att bjuda. Han
kan blott icke släppa frågan, den förföljer
honom med tyngden av hans föregående
liv, och avgörandet betyder för honom
möjligheten att leva vidare. Också han är
en överhetsad människa, och innerst är
kanske hans sätt att förtvivla om sig och
alla lika meningslöst som de andras
lättsinniga kringflytande på den lögnaktiga
frasen. Det hela är ord, ord, ord, men det
är också en verklig Hamlets smärta i dem:
Ur led är tiden. Ve att jag är den
som föddes att den vrida rätt igen.
Det som tvingar Rollon Fuich att
genomskåda sig själv och andra är
förhållandet till hustrun. Han uppfattar henne
som en lyxvarelse, som aldrig kan ge avkall
på rikedom och förfining. I revolutionären
anar hon blott framtidsmannen, och hon
har valt sin plats vid hans sida med tanke
på den slutliga triumfen. Så känner han
det, och det finns åtskilligt som talar för
att han har rätt; men man får aldrig se
henne verka fritt på honom, och därför
blir hon för läsaren alldeles för obetydlig.
Det krav på en lösning, som arbetar sig
fram hos honom, söker sig i stället näring
av ett minne ur det förflutna. Det är till
hans hårda ungdoms stridskamrat, den tysta,
starka kvinnan utan krav på egen lycka
men med förmåga till uppoffring och
hängivenhet utan gräns. Denna smalaxlade,
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
