Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
kärva figur lever upp i hans medvetande
och växer sig stark och oumbärlig där på
ett mycket övertygande vis. Och fast hon
sedan många år är borta ur hans liv, blir
dock hennes minne större och fullviktigare
än hela den skenvärld, som brusar omkring
honom; själv blir ban en löftesbrytare och
avfälling, som har denna enda fasta punkt
att sluta sig kring. Till sist måste han
resa tillbaka till hembygden och vallfärda
till alla de gamla kära ställena, där hon
levat för honom. Fastän resan till Cythère
går genom krigszonen, kommer det ändå
här en lugnare rytm över skildringen.
Rollon Fuich kommer till en längesedan
död, men hon lever i omgivningen starkare
än någonsin, och han måste allt mer se på
sig själv med de höga krav som hon aldrig
uttalade och kanske ej ens medvetet ställde
på honom. Han måste i alla fall vidare,
och då griper honom livet igen. Med
bultande pulsslag söker han sin hustru —
men för sent; en annan har intagit hans
plats, och hans stormande förklaringar mötas
med kallt gäckeri. Han håller en
slutuppgörelse med sin gamla människa, för att
sedan söka svaret på frågorna i
ensamheten. Detta slutkapitel är mycket flyktigt,
och här om någonsin saknar man något att
hålla sig till. Bolanders ständiga sätt att
rusa iväg utan att fråga vart äger dock
trots allt något djärvt och vinnande. Mot
rösten i sitt inre: »Rättfärdighet, lev för
rättfärdigheten. Du måste, du har intet
annat val», sätter Rollon Fuich ett kärvt:
»Men vad är du då, rättfärdighet?» Och
med denna Pilatusfråga slutar boken.
För mig innebär Hotell Europa, trots
allt man kan invända mot den, ett löfte.
Det mänsklighetens nödläge, som pressar
oss alla, ligger tungt över författaren, och
han har mod att fullt ge sig ångesten och
meningslösheten i våld. Kanske går han
fram mer ensam efter den boken än förut,
när han hade gälla stridsfanfarer i
kappsäcken. Jag tror, att Bolander i Hotell
Europa gett mer av sig själv, därför att
han blottställt sig själv på ett helt annat
sätt än förut. Men om man ändtligen börjar
fa syn på sig själv från ryggen, bör man
kanske inte genast skrika ut det. Det
finns ett annat sätt att fånga en upplevelse
än med en ständigt raspande penna. I
alla fall betyda nog de skiftande
idéassociationerna mycket mindre för Bolander nu
än förut. Det är visserligen med sådana
brokiga färgkladdar han målar fonden, men
i förgrunden söker han ställa ett centralt
livsöde. Hans stil behöver fortfarande
rensas, men ju starkare spänning den rymmer,
dess bättre kan den tåla sin överlastning.
Har Bolander med sin sista bok tagit
ett steg framåt, så äger det motsatta
förhållandet rum med Dan Andersson. Det
verkar som om denne utpräglade begåvning
blivit yr i huvudet av tidigare framgångar
och nu nöjde sig med att behandla ett
rätt banalt motiv, som mycket erinrar om
de gamla flanörböckernas.
Tankegången i David Rarnms arv
borde av titeln att döma vara
deterministisk, men denna synpunkt framträder
egentligen endast i en löst påhängd inledning.
Att hans vansinne utbryter under påverkan
av hans farfars öde, beror på en rent yttre
suggestion. Grundtanken är i stället
religiös. David Ramms egen religiositet är
dock starkt degenererad. När han en gång
diskuterar religion med en av sina vänner,
åberopar han sig på helgonens trosstyrka
men får då följande slående replik: »Ja,
så stark var den då. Men det var bättre
materiel i de människorna än i oss. Hos
dem var gudsbegreppet en styrka — hos
oss är det hjärtats stora feghet — nervernas
uppror.» • David Ramm vill aldrig släppa
sin fattiga rest av tro — den hör till arvet
från föräldrarna — men säkert är, att den
underblåser den hjärtats stora feghet, som
gör honom till en absolut hållningslös
människa. Den skuldkänsla David Ramm
erfar, när hans förhållande till en annans
hustru upptäcks, kan på intet sätt binda
hans drifter, varken i detta eller andra
avseenden, men sliter i stället upp hans
av opiummissbruk förstörda nervsystem.
Om en människa på detta sätt blir
själssjuk, så är det visserligen rätt bedrövligt,
men mannen verkar i alla fall ynkrygg,
och hans öde är något så när välförtjänt
— för att ej tillägga ointressant. Kanske
är författaren själv med på denna synpunkt,
ty han tycks betrakta David Ramm som
en totalt urspårad människa, »som bland
många förgängliga ting tappat bort sin
gud». Som den rätte troshjälten framstår
då fadern, som kan tacka också när Gud
slår som tyngst. Inför vittnesbördet av
denna tro faller den själssjuke David Ramm
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
