Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Almqvist som resenär och diktare. Av Ester Brusewitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Almqvist som resenär och diktare
Graf sund vid sjön Ränken.
mera, då han får se en storslagen
utsikt, gör en jämförelse med
Skillings-mark.
De verk, för vilka värmlandsresorna
spelat den största rollen, äro givetvis
Hinden och Jaktslottet. I båda möta
utförda skogsskildringar, rent av
vildmarksskildringar. Ibland har en tavla,
som diktaren under förbifärden skymtat,
stannat kvar hos honom och satt fantasin
i rörelse. 1825 gjorde Almqvist en resa
från Värmland upp till Stockholm och
skriver till systern Louise därom:
»Vissa trakter i Nerike voro obeskrifligt
vackra. Det var i synnerhet en dag då det
hellregnade, så att hela Naturen var mörk, jag
for då förbi några sjöar genom stora täta
Björklundar, som af regnet voro svartgröna.
Midt i lundarna låg ett hvitt Stenhus, det var
Svartå Bruk.»
I Hinden berättar Tant Eleonora
om en romantisk skjuttävlan, som ägde
rum på Svartå, och hon inleder
berättelsen med en entusiastisk beskrivning
av brukets läge:
»Det Fockiska bruket Svartå i Nerike
ligger vid en sjö, Björken, som på sätt och vis
är aflång, omgifven af de mest romantiska,
balsamiskt doftande lundar. Svartå är
oförlikneligt, och vi säga icke mer.»
Det är i en bergslagsbygd som herr
Hugos Jaktslott ligger, ty »dånet af
stångjärnshammare vid sidan av en
fradgande fors behagade honom mer
än den jämna fyrtakten av drängars
tröskning». Herr Hugo är också ägare
till de gruvor och vattenverk, vilka
Frans och Julianus en dag sändas ut
för att inspektera.
Trakten kring Jaktslottet är
noggrant beskriven. En sommareftermiddag,
då solen just skiner upp efter en
regnskur, återvänder »skogsgossen» Henrik
efter en lyckad jakt:
»Snart därefter nalkades han slutet av själfva
skogen, vägen sänkte sig med en lång
sluttning, och en öppen plats låg framför honom.
Det var ej en dal; likväl syntes nejden låg,
och en insjö med många holmar upptog det
mesta af detta sköna landskap. På andra
sidan om insjön höjde sig en skogbevuxen
bergstrakt, som svarade emot den, från hvilken
Henrik kom. Solen satt leende, ehuru något
sjunken öfver den, och ett ljusgrått moln med
flera mörkröda strimmor hade i besynnerliga
skepnader utbredt sig öfver skogstrakten i
bakgrunden. Holmarna i den midt emellan lig-
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
