Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två kinesiska prosadikter. Översatta av Bernhard Karlgren - Hemkomsten. Av Tao Yüan-ming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B em har d Karlgren
Hemkomsten
Av Tao Yii an-min g
EM för mig
färden! Fält och
trädgård därhemma
förvildas; vi skulle jag
ej vända åter? Av eget val har jag
tvungit min själ att tjäna som kroppens
träl; varför då längre plågas och sörja?
Jag vill ej ens ångra det förgångna, då
jag vet att framtiden håller mig
skadeslös. Ej heller var min vandring på
villovägen lång: i dag känner jag min
rätta väg, som var mig förborgad i går.
Båten gungar för den lätta brisen,
vinden leker med min fladdrande dräkt.
Jag frågar en färdeman om rätta vägen,
otålig att ej skönja min kosa i
gryningens svaga ljus. Men nu träffar
blicken min port och min takås;
jublande av glädje hastar jag dit fram.
Tjänstegossar komma mig glada till
mötes, min yngste lille son väntar mig
i dörren. Gångarna äro övervuxna,
men furan och mina krysantemer äro
som förr.
Med den lille vid handen går jag
in i min boning, där vinet väntar mig
i bräddfulla krus. Själv fyller jag min
bägare, och tjusad går min blick ut till
de lummiga grenarna på gården. Lutad
mot posten i söderfönstret blir jag helt
upprymd, när jag förnimmer hur lätt
friden tar sin boning i ett ringa tjäll.
Att vandra i min trädgård är min
dagliga glädje; dess stillhet bevakas av
en ständigt sluten port. En stav stöder
gubben när han vandrar eller vilar. Ofta
lyfter jag mitt huvud, blicken svävar
långt ut i fjärran. Kvällsdimman stiger
dröjande ur dalarna, tröttade fåglar hitta
vägen hem. Skuggorna sväva ut, och
snart äro de försvunna; med handen
på min ensliga fura dröjer jag ännu
kvar.
Hem förde mig färden! Isolerad vill
jag leva och fjärran från vänner,
världens vägar och mina äro skilda.
Be-stege jag åter mitt spann, vad skulle
jag gå att söka? De minas kärleksfulla
ord äro min bästa glädje, min luta och
min bok kunna skingra varje sorg. Mina
landtmän säga mig att vårarbetet stundar,
det blir mycket att bestyra på de
västliga fälten. Än far jag i min
tältduksvagn, än ror jag ensam i min båt.
När jag funnit min väg till de stilla
ravinerna, bestiger jag så åter de
brantaste klipporna. Träden glädjas åt sin
spirande fäg;ring, källan börjar att porla
och flöda. Det är ljuvligt att naturen
har växlande skeden — jag är tacksam
att livet bjuder vandring och vila.
Det är nog! Hur länge får jag ännu
dväljas här? Vi skulle jag ej bringa
hjärtat till ro och med jämnmod bära
död eller liv? Min ävlan och mina
begär, vad skulle de ha förmål? Rikedom
och makt dem strävar jag ej efter, till
odödliges boningar är vanskligt att längta.
Njutande den sköna stunden vandrar jag
min ensliga väg. Stödd på staven vårdar
jag blommorna, pä kullen i öster sjunger
jag min sång, och jag kväder min dikt
vid källans rand. Väntande livets
växlingar, nalkas jag så mitt slut, nöjd med
Himmelens vilja — vad kan störa mitt
lugn?
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
