Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Englands främsta diktare och världskriget. Av R. E. Zachrisson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. E. Zachrisson
arkitektoniska mästerverken i norra
Frankrike, lämnat sitt kära Max Gate, den lilla
herrgården i Dorchesters omedelbara
närhet, där han efter de tidigare åren i
London tillbragt större delen av sitt
kontempla-tiva liv.
Allt sedan utgivandet av den sista
Wessexromanen, Jude the Obscure, vilken
på grund av sin starkt tendentiösa läggning
fick ett mindre gynnsamt mottagande av
kritiken, har Hardy endast idkat
författarskap i bunden form. I den sist utkomna
samlingen Moments of Vision berör han
i ett dussintal dikter (Poems of War and
Patriotism) krigets problem. Grundtonen
i dessa sånger är smärta över de olyckor
och de lidanden, som kriget vållat.
I The Pity of It, som är betecknande
för samlingen i sin helhet, tycker skalden
sig vandra omkring på Wessex’ lerbundna
jord, där han från de enkla odalmännen
hör sådana otd och uttryck som T hu bist,
Er war, Ich woll, Er s holl, vilka
påminna honom om rasens germanska
ursprung. Den smärta, varav han då gripes,
kommer till uttryck i följande rader:
Då tycktes ett Hjärta ropa: Vem än de äro
som detta allt förvållat, som krigets låga tände
emellan frändefolk, som samma tunga talat,
må deras rykte till en skamfläck bliva,
må deras namn av egna vänner avskys,
och deras säd i evighet förintas!
Den åldrige diktaren är alltjämt trogen
sina gamla ideal. Kriget är för honom
ödets demoniska lek med människorna. I
inledningsdikten vädjar han till medkänslan,
som skall utplåna de nationella gränserna
och sammanföra alla till ett mänsklighetens
brödraskap.
* *
*
Om Thomas Hardy är för litet barn
av sin tid för att av kriget inspireras till
litterärt skapande, torde Kipling vara det
alltför mycket.
Han är den engelska litteraturens
kraftmänniska, optimisten och livsbejakaren, den
som mera än någon annan predikat
dådkraftens och arbetets evangelium för vår tids
nervslappa människor.
Det går, hur underligt det än kan låta,
ett visst gammalpreussiskt drag genom hela
hans diktning. Han är statstankens
målsman, riksbyggaren och imperialisten, för
honom äro engelsmännen Guds egendoms-
folk, framför andra utkorade till att leda
mänsklighetens öden. Man erinre sig de
stolta orden ’our far-flung battle-line’ i
The Recessional samt den omstridda dikt,
i vilken de ociviliserade raserna betecknas
som ’den vite mannens börda’, eller
följande kraftmättade rader ur Barrack-Room
Ballads:
Gå ur vägen för Änkan i Windsor!
Halva skapelsen äger hon re’n.
Hon har vunnit en värld med vår eld och vårt svärd,
vi ha späckat den med våra ben.
Se opp för oss söner till Änkan!
Det är tryggast att noga se opp.
Ty herr Kungen blir sjuk, och herr Kejsarn blir mjuk,
om vår Änka i Windsor sagt ’stopp’ !*
I sina särskilt till Englands ungdom
riktade historiska skildringar {Puck of
Pook’s Hill och Rewards and Fairies)
spelar Kipling också ständigt på de
nationella strängarna, varvid understundom
den historiska objektiviteten får träda en
smula i bakgrunden.2 Det ’Rom som står
över nationerna’ (A Song to Mithras), där
centurionen ’guards ’gainst home-born ills
the Imperial fire’ (A British Roman Song],
blir ytterst en symbol för det brittiska
världsväldet, och i dånet av de romerska
legionernas taktfasta steg (’Rome’s pace,
Rome’s pace, a long slow stride that never
varies from sunrise to sunset’) höra vi ekot
av trampet från Englands världsfamnande
bataljoner.
Ständigt inskärper också Kipling vikten
av disciplin och ordning. Betecknande
härför är följande lilla episod ur
Djungelboken. En av de infödda prinsarna, som
förvånar sig över den ordning och
precision som råder vid en fältmanöver, får på
sin fråga till svar, att detta beror på att
alla lyda order:
Äsnan, oxen och elefanten lyda föraren, denne
lyder sergeanten, sergeanten lyder löjtnanten o. s. v.,
ända upp till vicekonungen, som är drottningens
tjänare. ’Och därför’, tillägger den infödde
officeren, i det han snor sina mustascher, ’måste er
Emir, som ni inte lyda, komma hit och taga mot
order från vår vicekonung’.
För den engelska soldaten har Kipling,
som i egenskap av kraftmänniska beundrar
det primitiva och ursprungliga hos männi-
1 I svensk: tolkning av E. Tengström.
2 Jfr den framställning som gives av
förhållandena mellan Norman och Saxon i Young
Men at the Manor.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0308.html
