Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antigone-problemet
Ap uli s k v a s b i I d.
Annan version av myten än hos Sofokles: Herakles räddar Antigone.
hos Homeros i regel ej den ogifta
kvinnan, utan makan och modern, som
träder fram för våra ögon; det är Helena,
Andromake och Penelope, det är Hekabe
och Arete. En typ som Navsikaa står
isolerad.
Att kvinnliga gestalter hos Sofokles
och Euripides så ofta framträda som
huvudfigurer, kan bero på rent
drama-tiskt-tekniska skäl. Det är en fråga, om
ej kvinnan — även om vi bortse från
de moderna toaletternas raffinement och
även om vi tänka på de antika
maskerna — gör sig bättre på en
teaterscen än en manlig figur. Det är nog
ej för ro skull som en så utstuderad
kännare av dramatisk teknik som Henrik
Ibsen älskar att använda kvinnor som
huvudpersoner. Det synes mig ej
alldeles omöjligt, att både Ibsens och
Euripides’ rykte att vara specialister i
kvinnopsykologi ytterst beror på detta
förhållande.
Att däremot hos Sofokles (liksom
hos Euripides) denna kvinnliga
huvudperson ej så uteslutande, ej ens främst
var moder och maka, utan en jungfrulig
gestalt, det har ej dramatiska utan
närmast psykologiska grunder. Bakom
denna olikhet ligger en utveckling i
uppfattningen av kvinnans väsen.
21 — Ord och Bild, 29 :e årg.
Hos Homeros är den gifta kvinnan
underdånighetens eller åtminstone
underlägsenhetens typ. Helena i ali sin
skönhets bedårande makt sitter dock uppe
på muren i spänd väntan för att se, vem
av de tvenne, hennes nuvarande eller
förutvarande man, som skall avgå med
segern i tvekampen om henne. Och
någon tanke på att undandraga sig det
utslag, som kampen ger, kan ej falla
henne in: det är den rent fysiska
underdånigheten, honans resignation inför
hanarnas lustar. Andromake är den inre
underdånighetens typ. Hon är intet utan
Hektor; Hektor, hennes man, och
Asty-anax, hennes son, är för henne
inbegreppet av allt vad jordelivet äger av
glädje. På sig själv tänker hon knappast
ett ögonblick. Utan ord och motstånd
fogar hon sig i allt vad Hektor bjuder.
Penelope står väl, sedd från den moderna
kvinnoemancipationens ståndpunkt, vida
högre. Hon är en sammansatt
personlighet, en individ med skenbart eget
väsen och egna drag ■— men ser man
närmare på dessa drag, så känner man
igen dem: de äro en ny upplaga, ehuru
i betydligt förminskat format, av
Odyssevs, hennes herre och man.
Världsklokheten och listen, tystlåtenheten och
självbehärskningen, troheten och ädel-
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
