Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Lindskog
modet, ja, till och med en hög
värdesättning av detta livets materiella goda
äro egenskaper hos Penelope, som verka
nästan som skuggbilder av Odyssevs’
egna. Det är kvinnan som den
outvecklade mannen, »mellantinget mellan
man och gosse», som vi möta i
Penelope. Och även här fattas en lysande
egenskap, som kvinnan aldrig förvärvar:
mannamodet, mannens egenskap par
préférence. Den egenskapen förvärvar
hon ej, ty hon äger ej den manliga
kraft, som är modets förutsättning, —
liksom Akilles är på en gång den
starkaste och den modigaste, och liksom de
gemene i folket äro fega, därför att de
ej äga herrarnas styrka!
Hos Sofokles äro i de båda dramer,
där kvinnor äro huvudpersoner, dessa
kvinnor ej gifta. Elektra verkar i
alldeles ovanlig grad oförmäld. Antigone
är visserligen förlovad, men det
förefaller verkligen, som om förlovningen ej
existerade för hennes eget vidkommande.
Den är tydligen endast tillkommen ad
hoc, för att möjliggöra straffet på Kreon.
Haimon älskar Antigone lidelsefullt och
dräper sig själv i förtvivlan över hennes
död; Antigone har hela stycket igenom
ej ett ord till övers för Haimon; ej ens
när hon föres bort till döden, ägnar hon
honom en tanke.
Både Elektra och Antigone äro helt
fria från de band, som äktenskap och
moderskap pålägga. Men just därför
äro de starka och självständiga, just
därför lämpa de sig att vara bärare av
nya idéer och nya ideal.
Antigone är ej i något en man
underlägsen. Hon är vad kvinnan hos
Homeros aldrig var — en heros. Det är
en utveckling som är så mycket
egendomligare, som den ej alis har sin
motsvarighet eller finner sin förklaring i den
atenska kvinnans ställning. Ty i Atén
stod kvinnan ännu halvt kvar på den
österländska kvinnans låga sociala
ståndpunkt: innestängd inom hemmets
skyddande väggar och utestängd från det
stora livet i världen. Vi se här ett
förhållande, som visar, hur litteraturens
stormän ila utvecklingen i förväg.
Ej ens modet fattas hos Antigone.
Den egenskapen har hos Sofokles slitit
sig från det gamla sambandet med den
råa, fysiska styrkan. Den bottnar i en
djup och fast känsla av inre
överlägsenhet. Den uppenbarar sin styrka i ett
intensivt trots mot döden. Det är ej
det trots, som den kristne martyren
visade, då han gladt gick i döden i
förvissning om himmelrikets fröjder.
Sofokles’ kvinnliga heros känner ingen
himmel, hon känner tvärtom dödens intighet:
och dock trotsar hon döden i fast tro
på att hon kämpar för rätt och sanning.
Så blir kvinnan hos Sofokles
mannens vederlike i allt — till och med i
mannens speciella egenskap, modet. Men
ej nog med detta. Hon blir även
representant för något högre och ädlare
än vad mannen är. Hon blir mannen
— i vissa avseenden — överlägsen.
Det synes mig som om Sofokles i
sin Antigone har med en underbar
instinkt, ej ledd av teoretiskt resonemang
utan med siarens intuitiva blick, just
träffat en punkt, där kvinnan genom hela
sin läggning, just i sitt väsens egenart,
bjuder något mer, något säreget, något
i sin art högre än vad mannen kan
åstadkomma. Det är just detta som gör
Antigone till antikens mest universella
och för alla tider mest mänskliga drama.
Jag skall tillåta mig att taga ett
exempel ur modern litteratur för att
något belysa vad jag här menar. I sin
berättelse »Högre ändamål» (i Svenska
öden och äventyr I) har Strindberg
tecknat en bild av en katolsk präst och
hans unga hustru. Prästen har under
sin ämbetsutövning kommit att varna
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
