Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antigone-problemet
två oeniga makar. Han använder alla
kyrkans kraftigaste argument, då han
ber dem att glömma sin osämja, räcka
varandra handen och förnya det förbund,
som de i sin själviskhet sökt att lösa.
Hans fru frågar honom sedermera:
»Trodde du själv på det du sade? Du
känner genom bikten att dessa makars
förening icke är ett rätt äktenskap. Du
vet att denna kvinna är en martyr,
vilkens liv endast kan räddas genom att
hon hålles långt borta från denne man;
detta vet du, och du uppmuntrar henne att
gå sin undergång till mötes.» Det är
då som prästen talar om »högre
ändamål». Kyrkan har högre ändamål än
små människors välbefinnande. Och när
kvinnan frågar: »Finns det således två
meningar, högre och lägre», svarar han:
»Ja, det finns två meningar, högre och
lägre».
Strindberg är som bekant ej en
kvin-nodyrkare i detta ords allra högsta
bemärkelse. Men det är med en säker
och riktig blick för kvinnans psyke som
han här låter just kvinnan reagera mot
det manliga förståndets »högre
ändamål». Det är en väsensskillnad mellan
man och kvinna, som fullkomligt
överensstämmer med vad modern psykologi
har påvisat.
Man hör ej sällan det påståendet,
att kvinnan i allt annat skulle kunna
vara mannen lik, utom just i känslan
för rätt; hon duger till allt men ej till
domare. Men man hör också ibland
påståenden, som tyckas gå stick i stäv
häremot. Kvinnan har en starkare
utpräglad rättskänsla än mannen, hon
känner instinktmässigt var rätten ligger.
Båda påståendena innehålla nog en god
portion sanning. Mannen är förståndets
och logikens, han är schemats och
formalismens representant. Mannen slår i
lagböcker och letar efter paragrafer, han
passar formerna och tolkar ordalagen.
Han begriper, varför lagen är sådan
den är; varje enskildhet kan ej stå i
lagen, men lagen måste finnas till för
det helas väl. Individen och det
enskilda fallet får finna sig i att pressas
in under den allmänna stadgan. Kvinnan
tar däremot fasta på det enskilda fallet.
En liten detalj kan vara avgörande. Hon
reagerar med hela sin själ mot detta
fruktansvärda, att en människa skall gå
under för en paragrafs skull. Mannen
tillämpar den givna lagen på det
enskilda fallet, kvinnan härleder snarare en
allmän regel ur det enskilda fallet, och
varje fall får sin egen lag.
Kvinnan har rätt, och kvinnan har
orätt. Hon har orätt så tillvida, som
lagen, paragrafen och schemat alltid äro
nödvändiga. Tag bort dem, och vi äro
inne på den rena godtycklighetens väg.
Men hon har rätt så tillvida, som den
ideella rättvisan ej ligger i lagar och
paragrafer, utan just i det enskilda fallets
skarpt fattade totalitet.1
Låtom oss med detta såsom
bakgrund se på Sofokles’ drama.
Kreon framlägger vid upprepade
tillfällen sin uppfattning, att de enskilda
intressena böra vika för det allmännas
krav. Ett sådant krav är den
obetingade lydnadsplikten gent emot
överheten: i stort som i smått, i rätt som i
orätt. Värre ondt än anarki finns ej.
Den förstör staden, ödelägger hus och
hem, spränger krigshärens leder. — Det
är nästan som hörde vi ett avlägset eko
av det berömda kejsarordet av modern
dato, som bjöd att skjuta på egna
bröder, qm den överste krigsherren så
befallde.
Nej, den, som staden satt därtill, man lyda bör
i smått som stort, i rättvis sak som orättvis.
Och den så handlar — det fördristar jag mig
tro —
1 Jmfr G. Rümelin, Reden und Aufsätze:
über die Idee der Gerechtigkeit.
32/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
