Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antigone-problemet
Apulisk v as bild.
Samma version av myten som i förra bilden.
mister dessa. Men då min far och min
mor äro döda, kan jag aldrig få en
broder i stället för denne».
Hos Herodotos är berättelsen fullt
naturlig, svaret logiskt och motiverat.
Hos Sofokles är det ej så. Man
förstår, att kritiken har velat skära bort
verserna.
Och dock äro de otvivelaktigt äkta.
De krävas för det sammanhang, där de
stå. Och redan Aristoteles har intygat
deras äkthet. Så godt som alla moderna
kritiker äro också nu ense i att behålla
dem. Den, som senast behandlat stället,
den under världskriget stupade Tycho
v. Wilamowitz-Moellendorff, en son till
den frejdade Ulrich v. W. M., har
framdragit detta ställe som bevis på en av
honom med stor energi och betydande
skarpsinne förfäktad sats, att man i
antikens drama — i varje fall hos Sofokles
— ej bör kräva eller vänta enhetliga
karaktärsteckningar. Sofokles har på
det ställe, som det här är fråga om,
helt enkelt från Herodotos lånat ett
dialektiskt resonemang, som han tyckte
om, och placerat det här, utan att
fråga efter, om det passade in på
An-tigones karaktär och på den givna
situationen.
Denna uppfattning av den
dramatiske skalden och hans karaktärsskapelser
synes mig emellertid ej riktig.
Den dramatiske skalden lever i och
med sina gestalter. För mig står det
som en fullkomlig orimlighet, att det
här skulle finnas en principiell skillnad
mellan antik och modern tid. Vad som
konstituerar dramatikern, är just detta:
gestalterna få liv för hans ögon, han
ser dem och han lever med dem.
Strindbergs karakteristiska ord, att han varje
dag »kryper in i de gestalter, som han
skapar», äro ej uttryck för en modern
dramatiker, utan kort och godt för
dramatikern såsom sådan.
Det är alldeles riktigt, att vi ej böra
hos en antik dramatiker begära eller söka
den konsekvens i karaktärsteckningen
och den logiska stringens, som vi ha
rätt att fordra hos den moderne
dramatikern. Det antika dramat stod på
Sofokles’ tid så nära intill sin egen födelse,
att dess gångna levnadsdagar voro lätt
räknade: vi ha vida större skäl att häpna
över dess underbart snabba mognad än
att nagelfara dess brister. De yttre band,
som traditionen ännu lade på dramat,
såsom det strängt begränsade antalet
skådespelare ävensom masker och kosty-
32/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
