Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cl. Lindskog
mering, ställde den antike dramatikern
i en ogynnsammare ställning. Därtill
kom den viktiga omständigheten, att den
antike skalden skrev sina dramer endast
med tanke på uppförande — och i regel
endast en enda gångs uppförande —• och
ej såsom läsdramer. Han kunde vara
tämligen viss om, att åskådarna, som
med spänning följde styckets handling,
ej skulle med samma utomordentliga
skarpsinne upptäcka brister i komposition
och i karaktärsteckning som senare tiders
filologer ha gjort. Han kunde därför —
däri har Tycho v.
Wilamowitz-Moellen-dorff rätt — vid varje scen koncentrera
sig på strävandet att göra denna scen
så stark som möjligt, utan att ängsligt
sörja för att den ej i en eller annan
detalj innebar en inkonsekvens jämfört
med andra ställen.
Men å andra sidan — även
åskådarna levde och leva i och med dramats
hjältar. Även de skapade sig i sin själs
inre en bild av dessa hjältar. Just den
enskilda scenens verkan berodde ej minst
därpå, att åskådarna kände igen dem
och förstodo dem. Ett brott mot
psykologien var ett brott mot verkan.
När därför Tycho v.
Wilamowitz-Moellendorff rent av bestrider vår rätt
att på det ovan omtalade stället försöka
någon slags psykologisk förklaring, så
tror jag, att han skjuter över målet.
Det kan tänkas, att vi misslyckas i våra
försök; det kan tänkas, att partiet ej
låter psykologiskt förklara sig. Men vi
ha under alla förhållanden både rätt och
skyldighet att försöka.
Det är utan vidare klart, att för
modern smak efter våra begrepp 1 är stället
1 För att visa, hur olika uppfattningarna
och tyckena kunna vara ej blott under olika
tidsåldrar, utan ock hos olika folk, och för att
liksom inpränta i oss vikten av största’ försik,
tighet, då vi utdöma partier som oäkta, för.
tjänar att nämnas, att vid de olympiska tävling-
ej tilltalande. Men en sak ville vi gärna
veta: hur har Sofokles kommit att sätta
dit det? — En psykologisk
undersökning på den punkten slippa vi i varje
fall ej ifrån.
I den gripande scen, där Antigone
föres till döden, är hon i verkligheten en
helt annan kvinna än den vi förut lärt
känna. Förut var hon heroinen, den
orubbligt vissa hjältinnan, som ej fasade
för döden. Men nu, när hon verkligen
på fullt allvar ser döden i ansiktet, är
hela hennes stämning en annan. Hon
är nu en svag och olycklig kvinna, som
ryckes bort från livet och från ljuset
och går en fasansfull död till mötes.
Hon går fram som i extas. A ena
sidan står döden som hennes säkra lott.
Men å andra sidan klamrar hon sig fast
vid den tro, som hon förut kämpat för,
att hon dock har rätten på sin sida.
Hon har ej brytt sig om teorierna och
resonemangen utan just sett på detta
enda fall som förelåg: hon måste
begrava sin broder. Och i extasens
upphetsning skärpes detta fall till att bliva
det för henne enda och avgörande. I
allting annat hade hon kunnat giva vika.
Vad än eljes det hade gällt, hade hon
ej vågat handla som hon gjort. Om
det så hade gällt make eller barn, hade
hon ej vågat det. Men så gäller det
ju hennes bror. Och så rinner det
Sofokles i sinnet den historia, som han
känner från Herodotos, och med det
sinne för dialektik, som han onekligen
äger och som har kommit honom att
själv njuta av den herodoteiska
berättelsens point, upprepar han den här,
utan att tänka på dess logiska
otillämplighet i detta fall.
arna i Aten 1896, då Sofokles’Antigone
uppfördes där nere, blev intet ställe så applåderat av
det grekiska publikum som just detta —
enligt vad som från fullt tillförlitligt håll berättats
mig.
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
