Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gräset. Av Jacob Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÄSET
Av JACOB TEGENGREN
För mig är sommaren icke det stolta havet,
med vita segel över brusande vågor;
icke den höga, ljusstrålande himlen,
med lätta, jagande skyar;
icke heller den djupa, outgrundliga skogen,
med dess hemlighetsfulla röster och sjudande liv.
,— För mig är sommaren den fattiga markens
blyga, föraktade, vilda gräs.
Det gömmer i sin fina, luftiga byggnad
sommarens ljusaste, lättaste glädje,
drömflyktig, aningsmättad, solgenomskimrad.
Daggstänkt i svala, rofyllda mornar,
återstrålar det himlens och solens färgspel
i skiftningar av sällsam mjukhet och gnistrande liv.
I dess veka stänglar och skälvande vippor
har mullens längtan blivit frigjord,
dess tyngd förvandlad i lätthet,
dess stumhet talande.
Finns väl en röst så mild och hugsvalande som gräsets,
när det bugar under det lätta trycket
av vindens susande vinge?
Finns väl en vällukt mer ljuv och vemodsmättad än gräsets,
när det stupat för lien
och utandas sin själ över soldränkta sommarvidder
i drömfin doft?
Gräs, du föraktade vilda gräs,
stoftets förgängliga barn,
glömda gravars enda prydnad,
spirat ur mullen i ljusa sommarnätter,
viskar du om ljuvlig vila under mullen
för den, som gått sig trött.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
