Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Antigone-problemet. Av Cl. Lindskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antigone-problemet
Om denna min förklaring av detta
ställe är riktig, innehåller det endast
en belysning av det som jag ändå —
huru vi än tolka det nu omdebatterade
stället — tror ligga bakom och under
Antigone-problemet. Det är den ovan
framställda motsatsen mellan kvinnans
fasthållande vid det enskilda fallet i dess
totalitet och mannens framhävande av
det allmänna schemat.
Häri ligger ock till någon del, tror
jag, förklaringen till, varför detta dramas
huvudpersoner, Kreon och Antigone, ha
av moderna människor bedömts så olika.
Somliga ha hos Antigones person velat
inlägga en stark tragisk skuld och menat
att Kreon i grunden haft rätt gentemot
henne. Andra ha framställt Antigone
som skuldlös och med rätten helt på
sin sida, under det att Kreon vore den
skuldbelastade tyrannen. Slutligen ha
somliga velat fördela skulden lika mellan
bägge.
Olikheten i uppfattningarna ligger
just däri, att konflikten mellan det
enskilda fallets och den allmänna principens
förkämpar är allmänmänsklig och evig.
Den lever i folken genom alla tider.
Och därför kommer alltid uppfattningen
om, på vilken sida den absoluta rätten
låg, att växla.
*
En bestämd invändning kommer med
säkerhet att möta mig, då jag nu
framställt detta försök till förklaring. Är
det tänkbart, att skalden själv skulle
verkligen ha varit medveten om en dylik
psykologisk motsättning mellan »kvinn-
liga» och »manliga» karaktärer och velat
belysa dem i sitt drama? Hör ej en
dylik förklaring till det slag av
psykologiska finesser, som måhända låta bra,
men som äro blottade på sanning?
Svaret på denna fråga lyder enligt
min mening så. Det är tänkbart men
det är ingalunda säkert, att Sofokles
själv varit omedveten om en dylik
motsättning. Men detta behöver ingalunda
tala mot dess riktighet. Ty det är en
både i antik och modern tid med ali
styrka framhållen sanning, att vi ha rätt
att lägga in mera i en skalds ord än
vad denne själv är medveten om. Den
sanningen har flerstädes framhållits med
stor kraft av moderna forskare, som t. ex.
Henrik Schück. Och dock har ingen
framhållit den med större skärpa än
Sofokles’ egen yngre samtida — själve
Plato. I »Sokrates’ försvarstal» låter han
Sokrates tala om, hur denne gått
omkring till skalderna för att få konstaterat,
att dessa voro visare än han själv. Han
hade därvid tagit fram deras bästa dikter
och frågat dem, vad de ville säga med
dem: »Men jag skäms att tala om det
för eder, mina herrar. Men jag måste
göra det. Och jag skulle rent ut sagt
kunna påstå, att nära nog vem som
helst av de närvarande hade kunnat
bättre yttra sig om skaldernas
diktverk än de själva. Och jag förstod, att
det gäller om skalderna, att de ej på
grund av någon medveten insikt göra
vad de göra, utan av ett slags ingivelse
och inspiration, alldeles som siare och
orakelpräster. Ty de säga många vackra
saker, men de förstå intet av vad de
säga».
32/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:57:34 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1920/0359.html
