Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Brunius
daterna, liksom han tagit intryck av och
studerat de flesta av sina stora samtida;
men det finns ingenting som tyder pa
att han under sin mognaste och
produktivaste tid skulle haft behov av att
imitera andra eller stödja sig på andra.
Det finns moderna forskare som äro av
den meningen att Michelangelo med
lika stort fog kunde anklagas för att ha
tagit intryck av Rafael; och om de
icke gå så långt, så förfäkta de —•
såsom den danske konstteoretikern Wilhelm
Wanscher — att Rafael och
Michelangelo beskrevo en liknande
utvecklingskurva under loppet av sina
monumentalarbeten och att Rafael tidigare fick full
klarhet i vad han åsyftade än Michelangelo.
Jag förbigår frågan om nyttan eller
fördärvligheten av det inflytande som
Rafael kan sägas ha utövat såväl på
den närmast följande tidens konst som
vid olika tillfällen under senare tider.
Antagligen är det icke obefogat att tala
om ett olyckligt inflytande: Hans stil
mynnade hos efterföljarna mycket snart
ut i den slappaste form och den
banalaste illustrationsmässighet, och försöken
hos till exempel 1800-talets tyska
naza-rener att basera en modern stil på
Rafael gåvo likaledes de allra olyckligaste
resultat. Men detta kan icke helt
läggas mästaren själv till last; det skulle
också kunna tänkas att den verkliga
innebörden av hans konstnärskap aldrig
varit riktigt förstådd utan att
imitatörerna — som imitatörer oftast för sed
hava — stannat vid de allra ytligaste
dragen: klarheten, behagfullheten, sötman.
Men en sak är viss. Hur växlande
uppfattningen än kan vara om den
verkliga storheten i Rafaels konstnärliga
insats och om hans rätt till en
originalitet av lika imponerande mått som
Michelangelo, så kan det icke råda
någon tvekan om arten och betydelsen
av hans kulturpersonlighet. Det var
33^
Francesco delta Rovere.
Detalj ur Skolan i Aten.
tidsålders konstnärliga kunnande och
medvetande, men ingen fri och stor
nyskapare. Rafael var den behändige
akademisten, hans samtida och rival
Michelangelo den verkliga originala
skaparekraften. Det är obestridligt att största
delen av denna underskattning kan
hänföras till Michelangelo själv, som icke
blott gav Rafael skulden för intriger och
svårigheter som drabbade honom själv
utan formulerade snäva omdömen om
hans begåvning, som icke skulle vara »av
naturen», d. v. s. original, utan »genom
studier vunnen», d. v. s. tillärd och
imiterad. Vissa anekdoter, först berättade
av Vasari, om Rafaels mindre honnetta
försök att avlura sin rival hans artistiska
hemligheter, då han var sysselsatt med
Sixtinska kapellets takmålningar, ha av
den opartiska forskningen icke kunnat
godkännas. Det är sannolikt att Rafael
under sin florentinska tid tagit intryck
av somliga Michelangelos arbeten,
framför allt kartongen av de badande sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
