Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Br u ni us
mätningen och restaureringen av de
antika byggnadsminnena i Rom. Det är
en skrift som vittnar om sin
upphovsmans framsynthet och kulturella
överlägsenhet. »Det geniala ligger», skriver
Wanscher, »i fördjupandet av synpunkter
som framförts från olika håll, dels de
humanistiska över de romerska
ruinerna som minnen om forntidens storhet,
dels de topografisk-arkitektoniska.
Rafaels historiska och konsthistoriska
uppfattning höjde sig över de andras i
själva sin på en gång måttfulla och
lidelsefulla idé, och hans metod till
uppmätningen av ruinerna betecknar
grundläggandet av den moderna arkeologien.»
Det var ett av hans sista stora arbeten
att leda utgrävningarna, och man antar
att hans död förorsakades av en feber
ådragen under dessa mödor i förening
med en överansträngning av alla krafter,
som hans rastlösa och mångsidiga
sysslor framkallat.
Det är i detta sammanhang skäl att
erinra sig ett annat drag av Rafaels
ömsinthet om annan konst än sin egen,
då han nämligen lät kopiera sina
föregångares arbeten i Stanzerna, innan de
knackades bort. Det är åtminstone en
tradition som kan ha någon grund för
sig; eller om själva saken är utan
botten i verkligheten, så visar dock tillvaron
av denna berättelse vad man trodde om
honom. En furstlig, äkta renässansnatur
fri från småsinthet — det blir till sist
intrycket av hans väsen som handlande
och levande människa. En man som
mer än någon annan utom Lionardo
och Michelangelo bidragit att lyfta den
stora konsten och de stora konstnärerna
på ett högre plan, både ideellt och
socialt.
Det har sitt intresse att märka hur
denna föreställning om mannen Rafael
sammanfaller med bilden av konstnären.
Någon beviskraft i ena eller andra rikt-
ningen äger naturligtvis icke ett sådant
intryck. Om den översvinnlige och
översinnlige Perugino har det fortplantats
till eftervärlden en mycket seg tradition,
som säger att han var en helt världslig
och i religiösa frågor skeptiskt tänkande
man. Man gör klokt i att icke draga
några paralleller emellan en konstnärs
privata karaktär och vad han åsyftar i sin
konst. För många gäller snarare en lag
om motsatsernas attraktion: den virile
kan ha en blick för det veka och
innerliga, den effeminerade framför allt söka
realisera det storvulna och överkraftiga.
En modern uppfattning ser hos
Michelangelo den nervöse och obeslutsamme,
alltså icke den starke man, den
jättenatur som några av hans verk
suggerera. Med denna reservation vill jag
fästa uppmärksamheten på några drag
i Rafaels utveckling som stämma med
detta intryck av honom som
kulturmänniska och världsman. Han mognade
under en tid då den formella förmågan
nått en sådan grad av fulländning att
handtverksstadiet var passerat. Hans
lärare Perugino var en man som kunde
ställa fram den enskilda gestalten med
säkerhet och avrundning mot en
landskapsfond av utsökt stämning. Han
kunde mycket, men var ingen
personlighet; illustrerade sina motiv men
utan förmåga att sammansmälta figurer
och rum — form och färg till en högre
enhet. Rafaels samband med Perugino
är omöjligt att bortse ifrån. Även en
sådan halsbrytande beundrare som E.
Müntz gör inget försök att slingra sig
ifrån detta samband: »Lesnoms du
Péru-gin et de Raphael sont en effet
insé-parables dans 1’histoire de 1’art.» Rafael
gör i hela sitt tidiga skede om vad
Perugino gjort, men botar bristerna, fyller i
tomrummen, gör helhet av det spridda,
själ av handtverket. Det är inte bara
fråga om att gå i skola och så fritt ut-
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
