Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Augtist B r un iris
Porträttstudie. T e ckning.
I Louvre i Paris.
belåtet hur ofelbart de beröra eller
omskriva de viktigaste partierna.
Allt sådant är icke gjort och icke
heller tydt förgäves. Därmed är
angivet både rörelse och balans i Rafaels
kompositionssystem. I en fixerad bild
suggererar mästaren teaterns liv och
rörelse, men icke lössläppt, icke
impressionistiskt: den matematiska
konstruktionen håller samman allt det svävande,
gående, stridande, pekande, skrivande,
ritande, spelande o. s. v., som försiggår
på hans scen. Det är en stor regissörs
förmåga att elda och hålla samman
som här manifesterar sig. Man
nämner icke denna konst, denna teknik
bara av en tillfällighet. Åtskilligt tyder
på att Rafael varit intresserad av
teater, och man vet att han arbetat för
teater. Ett av de få dokument som
nämna honom är ett brev från Rom i
mars 1519 skildrande en teaterföreställ-
ning i Vatikanen, då det gavs Ariostos
komedi »I suppositi». Brevskrivaren
berättar hur påven tog plats i en
lysande församling och genom sina brillor
beundrade scenen, »som var mycket
vacker, gjord av Rafaels hand och hade
verkligt fina utgångar och perspektiv».
I dessa ord ligger en antydan om
Rafaels även på detta område röjda
styrka att ge rumsverkan, arkitektonisk
stämning. Det är barocken som
inledes med detta teaterintresse: barockens
mest egna konst är kanske operan.
Man glömmer aldrig detta inför Rafaels
fresker och ser dem med ett särskilt
intresse, en känsla av kyligt och roat
behag, så att säga. Man är fängslad
utan att alltid kunna säga varför:
förnimmelserna äro för sammansatta och
grumliga.
Är det en konstnärlig njutning som
beredes åskådaren? Är det en hel och
strängt konstnärlig stil som här
oemotståndligt realiserar sig?
För att kunna få ett svar på dessa
frågor måste man gå tillbaka något och
se den närmast föregående och
samtida italienska monumentalkonsten i ett
sammanhang. Det finns kanske ingen
epok i konsthistorien som erbjuder ett
så fängslande studium som stilutveckling:
från Giotto till Rafael passerar
uppfattningen av det monumentala och
förmågan att ge komplicerade bilder genom
ett stort antal stadier, som stå i nära
relation till varandra men också visa
gradvis inträdande förändringar. Från
att ha varit en dekorativ ytkomposition,
ett slags mönster, får den
monumentala bilden en viss djupverkan och
figurgrupperingen lösgöres från den
uppradade bundenheten; själva figurerna
få ett större individuellt liv, scenerna
bli rörligare och mera realistiskt
genomtänkta, rummet vari de spela blir
illu-derande och allt mera karakteriserat. På
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
