Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael och den sceniska mon ti mentaliteten
samma gång göra sig de olika lokala
traditionerna alltjämt märkbara: den
norditalienska, den florentinska och den
umbriska, vartill kommer influensen från de
starka personligheterna. Konsthistorien
har genom att följa denna fängslande
utveckling med inslag av många trådar
kommit att inge föreställningen om en
oavbruten stigning från det
ofullkomliga till det konstnärligt fulländade. Men
detta är en felsyn. Giotto är icke bara
en brytare av gammal schablon,
Mantegna icke bara ett uttryck för intensivt
antikstudium, Castagno icke bara en
föregångare till Michelangelo; var och
en av dem är i sig själv ett mål; en
fulländning; och i förhållande till
varandra betyder icke med nödvändighet
den yngre ett konstnärligt högre plan
än den äldre. Avgörande för denna
fråga är icke den mera utbildade
realismen (Ghirlandajo mot sina föregångare)
eller det fastare rumsbegreppet (Piero
della Francesca och Melozzo da Forli
mot sina föregångare) utan den
konstnärliga logik varmed varje mästare
binder samman de medel han förfogar över
och den formella uppfinning han
utvecklar för att fylla de monumentala
kraven. För denna uppfattning innebär
å andra sidan icke heller Giottos
förenklade framställning någon
överlägsenhet gentemot den mera komplicerade
bild verkan hos Avanzo och Masaccio;
Giotto är en intim konstnär med en ny
förmåga av dramatisk uttrycksfullhet,
varmed han gör revolution i konsten;
men han fyller endast undantagsvis
starkt monumentala krav och är som
byggare av en komposition och som
formkonstnär snarare underlägsen de
rena gotikerna, till exempel Duccio.
Med begreppet monumental förstår jag
icke bara de stora måtten och det
förhärligande, förevigande syftet utan de
egenskaper som framhäva kompositio-
nens mäktiga byggnad, formens och
färgens logiska sammanhang, frånvaron
av allt störande biverk. Mantegnas
lilla madonna i Poldi Pezzoli, Milano,
är enligt denna syn lika monumental
som Sixtinska madonnan; den vittnar
om die monumentale Gesinnung och
bäres av en alldeles säregen form; och
ser man till det poetiska »innehållet»,
kan det tragiska patos hos Mantegna
väl väga upp den ideala glansen hos
Rafael.
Går man från Mantegna, Piero della
Francesca och Lionardo till Rafael,
finner man väl stilhistoriskt en
utveckling i så måtto att det enkla har blivit
komplicerat. Högrenässansens unge
mästare spelar på ett flersträngat
instrument, jonglerar med flera bollar på
en gång; men han når icke högre
monumentalitet, ädlare form, finare
färgharmoni än de tre nämnda. Hans enda
Madonnan med barnet.
Oljemålning av Andrea Mantegna.
Omkr. i ‡6 2.
I Museo Poldi-Pezzoli i Milano.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
