Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael och den sceniska mon ti mentaliteten
Parnassen. F r e s k o m å t ni n g i Stanza detta Segnatura
i Vatikanen. 1308—15 11.
bara på det jättesprång han tar från
Peruginos lilla instängda stämningskonst
till barockens oroliga teatervärld med
dess horror vacui, dess mani att låta
allting korrespondera, så att ingenting
skall bryta sig ut ur karusellsvängen,
dess drag på trådar i figurerna, så att de
skola sprattla åt det rätta hållet. Rafael
är i sin monumentala alstring egentligen
mera barock än högrenässans. Hans
sista figurer, de lustigt dansanta
apostlarna på Transfigurationen, valsa om-
kring med fläkt i mantlarna som
bebåda de själve den kokette Bernini.
Här är egentligen det bästa beviset på
Rafaels histrioniska häxmästeri, hans
makt att förvända synen på hyggligt
folk — då man nämligen velat se något
sublimt i denna målning, den mest
kall-blodigt konstruerade och groft profana.
Den utmärkta mosaikkopian hänger där
den bör hänga: i San Pietros praktfulla
profana palatsrum, i dess strålande glatta
folie av marmorväggar.
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
