Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rafael och den sceniska monumentaliteten. Till fyrahundraårsminnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Au g ti s t Brunius
lationer, för att icke säga
spetsfundigheter. Ingen som ser målningarna kan
erfara någon lättnad i sin uppfattning
av verken genom dessa underligt gälla
färgtoner, i några fall rentav otäcka.
Hur skall man i förbigående sagt tolka
den koloristiska meningen med gossen
till vänster i Disputan, som är klädd i blå
mantel och orangegul innerrock? Varken
Waldmanns eller Wanschers teori synes
mig här räcka till eller leda till något.
Nu medge emellertid båda dessa
forskare att den koloristiska effekten av
dessa blå och gula insatser i en för
övrigt dämpad målerisk helhet icke är
så lycklig; men de skylla på en
på-målning av Carlo Maratta under
1700-talet, som skulle ha förvandlat effekten.
Väl möjligt att disharmonien något
ökats; men restauratorn kan icke ha
uppfunnit disharmonien. Jag erinrar mig
ali den veklagan som förts om
förstörelsen och vanställandet av Lionardos
»Nattvarden»: hur gladt bestört blir
man icke, då man nu står öga mot
öga med mästerverket och finner det
väl förbleknat och skadat men dock
fullt njutbart, en målerisk helhet av
betagande verkan. Den som skriver här
är ingen entusiast för Lionardo utan
står tämligen kall inför Gioconda och
rent fientlig inför Johannes i Louvren,
men Nattvarden är ett monumentalt
konstverk, skyhögt över Rafaels,
framför allt i det koloristiska.
Men härtill kommer att den nämnda
teorien endast har tillämpning på Stanza
della Segnatura: när man stiger in i
Stanza dell’ Eliodoro, finns det ingen
användning för den. Men de blå och
gula komponenterna representerade ju
en princip, voro ju en del av Rafaels
monumentala metod? Men
mästerverket Mässan i Bolsena är målat med
fri målarglädje, visserligen på en botten
av sträng teckningskomposition; och
där finns inget utrymme för dessa teorier
om blå och gula komponenter.
Färgskalan är rik och varm, går ned i svart,
brunsvart, alla toner av rödt, något
grönt o. s. v. Det finns en möjlighet
att förklara denna besynnerliga brist på
överensstämmelse; förklaringen måste
utgå från att Rafael var mera osäker
som monumentalmålare då han började
än beundrarna vilja erkänna. Man skulle
kunna tänka att Disputan och Skolan i
Athen äro målade i en övervägande
neutral skala eller rent av komponerade
i ton och att det blå och gula äro
»afterthoughts», tillkomna tillägg, halvt
i desperation och mycket möjligt efter
de torrt teoretiska linjer som Waldmann—
Wanscher uppdragit. Mässan i Bolsena
skulle då visa att mästaren ansåg
experimenten misslyckade och övergått till
friare, mera instinktiva metoder.
Som korollarium av detta följer att
Rafael som monumentalmålare icke har
en så hel stil som man gärna tänker sig.
Hans genialitet att variera effekterna och
aldrig riktigt upprepa sig, vare sig i
ämnesval, komposition eller målerisk
hållning, vänder en smula bort ögonen
på åskådaren. Men han är och blir
mera sökaren än fulländaren, mera den
intime charmören än den stora stilens
kunglige mästare. Det är något
förtunnat och urvattnat i de flesta av
freskerna, som icke kan fördöljas av ali
den livliga handlingen, ali den skickliga
iscensättningen: en kammarsångare som
sjungit upp sig till operatenor tack vare
en utomordentlig sångteknik och en hög
grad av musikalisk kultur.
För forskningen kommer Rafael alltid
att bli mera fascinerande än för den
kän-yiande konstpubliken (jag räknar icke med
den ytliga publiken, för vilken konsten
bara är en kuriös eller banal bilderbok).
Vilka problem äro icke förbundna med
hans namn och hans person! Tänk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
