Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En brevväxling med Carl Snoilsky. Av Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rn br ev v äx ling med Carl Snoilsky
Av Hélène Welin der
ET VAR under en vistelse i
England som jag nåddes av
sorgebudskapet om Carl
Snoilskys död. Det grep mig så
mycket djupare som jag inte anat, att han
var sjuk. Under de föregående åren hade
jag ej haft någon beröring med skalden,
och bekantskapen med honom, som kastat
ett sådant skimmer över flera år av mitt
liv, förekom mig stundom som en vacker
dröm. Men det var ej någon dröm. En
tjock packe gulnade brev förvarades i mitt
relikskrin, vittnande om motsatsen. Det
var min mening, att de aldrig skulle lämna
detta gömställe. Men tanken att de
åtminstone delvis kunde äga värde och
intresse även för andra har vunnit alltmera
insteg hos mig. Deras innehåll är kanske
i någon mån en upprepning av vad
Snoilsky skrivit i många andra, förut tryckta
brev. Dock visar det honom från en ny
oc.h mycket älskvärd sida: såsom mästaren,
vilken med outtröttligt intresse och tålamod
vägleder en ung novis i översättningens
svåra konst, rådande, granskande och
uppmuntrande.
För att förklara hur denna
brevsamling kommit till måste jag gripa långt
tillbaka och »nolens volens» tala om mig
själv. År 1879 kom jag som nygift till
Sverige och hade redan i förväg
någorlunda satt mig in i mitt nya hemlands
språk. Sveriges historia och litteratur
fängslade mig oemotståndligt och öppnade
för mig nya andliga vidder. Dessa
landvinningar hade för mig samma tjusning
som inträngandet i hittills okända trakter
måste ha för upptäcktsresanden. leke
minst fänglades jag av den poetiska
litteraturen. Därav kände jag förut endast
Tegnérs Fritjofs saga, som jag kunde nästan
utantill — i tysk översättning. Wallin,
Geijer och Runeberg kände jag endast
till namnet.
Road av min poesihunger fick min
man den goda idén att till min första
julafton i eget hem skänka mig en hel
samling poetiska alster: Tegnér, Geijer,
Runeberg, Talis Qualis, Malmström, Snoilsky
jämte ett par svenska och danska
antologier. Av Snoilsky hade den gången ännu
endast utkommit en större diktsamling
—-den andra följde efter år 1881 —, och
denna fängslade från början mitt intresse,
vilket redan väckts genom en händelse,
som ungefär sammanföll med min ankomst
till Skandinavien, nämligen skaldens
frivilliga landsflykt, som ju väckt ett icke
ringa uppseende. Jag började genast
fördjupa mig i dessa dikter, vars glöd och
färgprakt påminde mig om de sydligare
luftstreck jag nyss lämnat. Det dröjde ej
länge förrän jag fick lust att tolka några
av dem för mina anhöriga i Schweiz. Men
att återgiva Snoilskys färgmättade,
detaljrika dikter i det mera tungrodda tyska
språket var icke lätt. Jag brottades dock
oförtrutet med min självtagna uppgift och
lyckades så småningom åstadkomma några
översättningar, som i någon mån syntes
mig tillfredsställande.
Jag vågade dock ej lita på mitt
subjektiva omdöme, utan längtade efter ett
opartiskt sådant. Då föddes i min hjärna
en djärv, men tjusande tanke: om jag finge
veta skaldens egen mening angående mina
små försök, om jag skulle våga att
underställa dem hans prövning! -—- Tänkt och
gjort. Hur jag fick hans adress i Dresden
minns jag ej, men fram kommo de i alla
fall, mina sex försöksalster, inhöljda i
anonymitetens slöja och beledsagade av en
hyllningsdikt på franska, som jag ej längre
har i behåll.
23 — Ord och Bild, 2():e årg.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
