Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Za de
manhänger, att Ricarda Huch tämligen sent
framträdde som författarinna. När hennes
namn först blev känt inom litteraturen
var hon närmare trettio år gammal, och
det enda man egentligen erfarit om hennes
ungdom är att hon användt den till studier
och att hon många år igenom som abiturient,
student och filosofie doktor i Schweiz med
största iver och allvar kämpat för sin
personliga utveckling. Man gissar nog ej fel
när man antager, att självkritik och
känsla av ansvar fått tjäna som dammar mot
skaparekraften inom henne, tills hon
omsider kände sig mogen för sitt diktare- och
forskarekall.
Men ehuru redan hennes första arbeten
visade ursprunglig och stark egenart, var
det i början ett visst sökande i Ricarda
Huchs författarskap. Man kan förstå, att
hon i övermåttet av rika anlag icke
genast var på det klara med i vilken
jordmån hennes begåvning bäst skulle kunna
blomma och bära frukt.
Ett band »Gedichte» (1891), lustspelet
»Der Bundesschwur» med ämne ur Schweiz’
historia samt dramat »Evoë!» (1892) voro
Ricarda Huchs första publikationer. De
äro allesammans att betrakta som försök.
Men under det att lyriken utgör själva
underströmmen i den Huchska konsten,
var den dramatiska formen ett felgrepp,
typiskt för en oerfaren talang, som famlar
efter uttrycksmedel och tjusas av
föreställningen att se sina tankar få kött och
blod på scenen. I klar insikt om sitt
misstag har författarinnan aldrig sedan
återvändt till den dramatiska diktarten. Det
först tio år senare tryckta sagospelet
»Dornröschen» är i själva verket skrivet
ungefär samtidigt med redan nämnda
ungdomsdramer.
I Ricarda Huchs konstnärliga läggning
finns ett drag som på förhand tar ifrån
henne möjligheten att lyckas som
dramatiker, om än just samma drag på andra
områden är en del av hennes styrka: det
förmedlande, det utjämnande, det
allt-för-stående. Hon framställer med förkärlek
skarpa motsatser, helt och hållet skilda
världsåskådningar, fullkomligt olika
karaktärer, men utan att taga parti för eller
emot. Själv står hon alltid så att säga
emellan eller över bägge polerna och
inhöljer det hela i en stämning, vilken
omärkligt utplånar konturerna. Scenen fordrar
framför allt preciserade gestalter, styrka i
motiveringen och strängt genomförd
handling. Intet av detta finns i Ricarda Huchs
dramatiska försök.
»Evoë!», det längsta och mest
betydande, är förlagt till renässansen, således
till en tid, då kampen stod het mellan
motsatta åsikter, då den återuppblomstrande
hedendomen och den livskraftiga
kristendomen särskilt lidelsefullt drogo blankt mot
varandra. I partiernas strid om påvens
unge lutspelare Peregrino ställer Ricarda
Huch det eviga mot det förgängliga,
kärlek till världen och levnadslust gentemot
längtan efter det himmelska och flykt från
jordiska angelägenheter. Att ge uttryck åt
denna kamp är styckets egentliga uppgift,
och i detta hänseende, liksom även i fråga
om stämning, språk och stil, ger det oss
genast ett varaktigt intryck av
författarinnans ståndpunkt och förmåga. Det är
således endast den dramatiska formen som
är misslyckad, icke den konstnärliga
kvalifikation vilken uppbär det lilla skådespelet.
Detsamma gäller i ännu högre grad
om »Dornröschen», vilket redan genom
undertiteln sagospel på sätt och vis avstår
från anspråken att räknas som drama.
Snarare består det av några lyriska
bilder, vilka mindre sammanhållas av
handlingen än av stämningen och de problem
de behandla. Styckets egentliga väsen är
känsla, vilken liksom insveper händelser
och personer i en lätt, luftig slöja. I
överensstämmelse härmed är den gamla sagan
om prinsessan Törnrosa omdiktad. Tre
parcer ha stått vid kungabarnets vagga.
De två första ha begåvat det med sina
rikaste håvor: skönhet, klokhet o. s. v.
Den tredje lovade den lilla odödlighet, men
knöt vid sin skänk villkoret att
Dornröschen aldrig skulle få älska en man:
Verwehr deinem Herzen
Zu lieben, o Kindlein,
Denn lieben ist sterben,
Die Lieb’ ist der Tod.
Den fagra prinsessan har också bestämt
sig för att avstå från kärleken, och när
prinsen anmäler sig som friare, blir han
avvisad. Dornröschen anser döden vara
»någonting omöjligt att fördraga». Hon
frågar med glödande livsvilja:
Warum ist die Welt so schön
Und so schnell vorbei das Leben?
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
