Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rie ar da Huck
Och när prinsen låter förstå hur ringa
han aktar ett liv utan kärlek, yves hon
stolt att hennes levnadsljus aldrig skall
slockna. Men prinsen äger djupare vishet:
Die Kerze, die brennt, vergeht,
Nur die tote besteht,
Leuchten und leben und sterben ist eins.
Så går han bort, kämpar och faller för
den älskade. Vid hans bår är det slut
med Dornröschens övermod. Hon känner,
att kärleken redan hållit insteg i hennes
själ och utbryter i klagan och förebråelser
mot ödet. Nu skulle hon gärna vilja dö.
Hon ber och besvär pareen att taga
tillbaka den ödesdigra gåvan. Slutligen
sjunker hon ned under rosenträdet, död eller
sovande, hur man vill kalla det.
Evigheten bryter in. Dystert och allvarligt
skrider årtionde efter årtionde förbi, tills
omsider ett nytt liv begynner på andra
sidan evigheten, och i den tillvaron är
kärleken allhärskare. Liksom i sagan
väcker prinsen Dornröschen med en kyss.
Parcerna och kören stämma tillsammans
upp slutsången, vilken mynnar ut i en
fråga och ett svar:
Was ist lang wie die Ewigkeit,
Wie ein Leben so lieb und so leid?
In der Sommernacht unter dem Rosenbaum
Ein Traum!
Alldeles som »Evoë!» upprullar
»Dornröschen» starka motsatser i karaktärer och
åsikter, och framställningen av dem är
gjord med en här och där ypperligt
framträdande humor. Det väsentliga i det lilla
sagospelet utgöres emellertid icke som i
renässansdramat av kontrastprincipen, utan
av ett par framkastade problem, vilka
sedan förbli bestående motiv i Ricarda Huchs
konst. Vad som i »Evoë!» endast
antyddes, blir i »Dornröschen» huvudsak,
nämligen frågan om livets innersta väsen och
betydelse. Smärtsamt medvetande
omall-tings förgänglighet genomgår det hela, men
detta medvetande är buret av kraftfull
vilja. För varandets korthet måste dess
rikedom, dess intensitet bjuda ekvivalens.
Med vemodsfylld stolthet bejakas både liv
och död såsom oskiljaktiga, och livet
identifieras med den starkaste levnadsdriften,
med kärleken. Den är det högsta
människan kan uppnå, hennes enda verkliga
lycka. En dröm under rosenbusken i den
slumrande sommarnatten, d. v. s. ett par
korta ögonblick i en älskad väns armar,
en blick, ett ord, en rörelse såsom
kärlekens vittnesbörd, det gäller förmer än
livets väl och ve, är den evighet vi i själva
verket kunna bli delaktiga av. Dessa
tankar återkomma sedan ständigt i Ricarda
Huchs skrifter. »Jag har upptäckt», låter
hon en av personerna i sin Garibaldi-roman
säga, »att allt utom kärleken är dröm och
gyckelspel.»
Samtidigt som dessa dramatiska
ansatser gjordes, fann Ricarda Huch snart nog
den form, vilken framför andra var ägnad
att låta hennes konstnärliga begåvning
komma till sin rätt: prosadikten. År 1893
utkom första upplagan av »Ludolf Ursleu»1,
en roman som med ett slag gjorde sin
författarinna ryktbar och i själva verket
genast visade henne på höjden av
originellt mästerskap.
I klostret Einsiedeln sitter Ludolf
Ursleu ensam, levnadstrött och genomträngd
av medvetandet att »det icke existerar
någonting som äger fast ståndpunkt».
Livet, menar han, är »ett bottenlöst hav utan
strand; det finns visserligen både strand
och skyddande hamnar, men dit kommer
ingen levande. Endast på det upprörda
havet är liv, och där havet upphör, där
upphör också livet.» Med vidöppna,
vetande ögon skådar Ursleu tillbaka på sin
egen levnad, vilken låtit honom vara vittne
till alltför mycket både av fröjder och
sorger. Gestalterna från ungdomstiden draga
förbi hans inre syn, men nu befriade från
stofthyddans damm och slagg. Händelser
och personer äro ryckta bort i ett
avlägset fjärran; men just avståndet gör, att
han kan se dem i allsidig belysning. Han
skriver sin familjs krönika med klarsynt
objektivitet och ett orubbligt lugn, som om
han själv redan från början stått utanför
eller snarare ovanför alltsammans.
Släkten Ursleu är bosatt i en
nordtysk hansestad. Den är en rik, ansedd
köpmansfamilj, men penningen spelar
endast rollen av förutsättning, aldrig av
ändamål i det välordnade huset.
Krönikeskrivaren säger, att man där »ansåg det
vara människans egentliga uppgift att bära
livet som en vacker dräkt eller ett smycke,
1 Erinnerungen von Ludolf Ursleu dem
jün-geren. 12. Auflage Stuttgart 1911. — Påsvenska:
Ludolf Ursleus krönika. Övers, av Kerstin Måås.
Stockholm 1903, Hugo Gebers förlag.
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
