Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Za de
att hålla huvudet högt och vara glad».
Förfinade vanor, konstnärliga och litterära
intressen, omfattande bildning, personlig
skönhet och varm sympati
familjemedlemmarna emellan tyckas göra Ursleuarna
till lyckans förklarade gunstlingar. Men
onda makter äro redan i verksamhet för
att bereda släktens undergång.
Köpmanshuset står inför ruin, och den olycksaliga
kärleken mellan Ludolfs kusin Ezard och
hans syster Galeide bringar sorg och
ofrid över hemmet. Det är som om alla
lidelser på en gång lössläppts. De
förstöra kärleken mellan man och hustru,
smida skarpa vapen av den gamle
farfaderns trots och förvandla faderns känslor
i hat. Sådana flammande lågor fordra
offer, och den ena efter den andra av
familjens medlemmar uppslukas av döden.
Först är det Ludolfs vackra, älskliga mor,
vars svaga hjärta icke håller stånd i
kampen mot ödet, sedan gör hans far med en
revolverkula slut på sina bittra motgångar.
På samma sätt dör Harre Ursleu, och
Lucile, Ezards hustru, skördas jämte deras
lilla dotter av koleran. Allt detta
fasansfulla tycks egentligen endast äga rum för
att bereda väg åt kärleken mellan Ezard
och Galeide, vilken står som ett slags
medelpunkt i berättelsen. Blod och tårar
följa denna lidelse, vilken i triumferande
medvetande om sin gudomliga rätt
trampar under fötterna de heligaste hänsyn.
Men när alla hinder undanröjts, när Ezard
slutligen blivit fri och sträcker ut handen
för att gripa tag i sin lycka, ryckes denna
plötsligt undan. Är det rättvisa eller
godtycklighet som leder ödets domslut? Vi
veta det icke. Den döda Luciles bror
Gaspard, en schweizare vilken på intet
sätt varken i fråga om andliga eller
kroppsliga företräden kan mäta sig med Ezard,
sammanträffar med Galeide och vinner
oemotståndlig makt över hennes själ, en
demonisk, hemsk makt, vars verkan han
njuter av med kylig självsäkerhet. Galeide
sönderslites av stridiga känslor. Hon vet
ej om det är »vansinne eller fantasi eller
sjukdom» som gripit henne, men under
kampen förlorar hon sitt eget jag, sitt
väsens kärna. Den förlusten kan hon icke
överleva. Vid ett besök i det Ursleuska
hemmet ber Gaspard, att Galeide skall
sjunga något, och då hon förklarar sig ej
kunna sjunga, kommer han med förebråel-
ser och frågar varför hon egentligen sagt
sig vilja uppfylla varje hans önskan.
Galeide uppmanar honom då att i alla fall
sätta hennes beredvillighet på prov. »Vad
skall jag göra?» frågar hon. »Skall jag
störta mig ut genom fönstret?» Och då
Gaspard nickar ett lätt: »Oui,
mademoiselle», går hon verkligen bort till det öppna
fönstret, svänger sig upp med en graciös
rörelse, synes ett ögonblick i ramen och
försvinner med ett litet silverklingande
skratt. Några minuter senare tager man
upp henne död från rabatten, där liljorna
blomma i oberörd frid.
Ämnet i denna roman erinrar om
Thomas Manns åtta år senare utgivna
romankrönika »Buddenbrooks». En nordtysk
köpmansfamiljs förfall och undergång
skildras i båda dessa verk, vilka otvivelaktigt,
det ena lika väl som det andra, höra till
den moderna tyska litteraturens främsta
prosadikter. Vid en jämförelse mellan
Manns mest betydande arbete och »Ludolf
Ursleu» kunde man visserligen finna
åtskilliga andra beröringspunkter förutom den
rent yttre ramen för händelserna; men en
sådan undersökning skulle dock resultera
i att man fann största olikhet både vad
konstriktning, stil och teknik beträffar.1
Problemet i »Ludolf Ursleu» är
detsamma som i »Dornröschen», men nu är
frågan om livets väsen utsträckt till gåtan
om förhållandet mellan människan och
ödet. Återigen stå livsbejakande och
livs-förnekelse som motsatser gentemot
varandra, och här är kontrastprincipens
tyngdpunkt förlagd till personerna, framställd i
de bägge människotyper vilka hädanefter
genomgående återfinnas i Ricarda Huchs
diktning. Tydligast förkroppsliga syskonen
Galeide och Ludolf Ursleu de bestämt
differentierade slagen av Huch’ska gestalter.
Galeide är instinktvarelse, helt och hållet
rotfäst i verkligheten. Hon reflekterar icke,
låter sig förtroendefullt bäras av livets
böljeslag och går till botten lika frimodigt som
hon skulle stigit i land. Hennes väsen är
omedvetet, rent vegetativt. »Än påminde
hon mig om en fjäril, vilken steker sig i
solen och långsamt breder ut eller slår
ihop sina brokiga vingar», säger Ludolf
om den beundrade systern; »än måste jag
tänka på en fisk, som plaskar omkring i
Se Algot Werins intressanta artikel
»Thomas Mann» i Ord och Bild 1919, s. 370—380.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
