Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Za de
Triumphgasse» och »Vita somnium breve»
överlägsna »Ludolf Ursleu».
»Aus der Triumphgasse» har som
förklarande sammanfattning fått undertiteln
»levnadsskisser», och boken är i själva
verket ingen roman, utan ett underbart
konglomerat av små impressionistiska, på
varandra skickligt staplade romaner, vilka
alla äro hämtade ur fattigdomens,
förbrytelsens, lättsinnets och sjukdomens mörka
boningar. Liksom i »Ludolf Ursleu» låter
författarinnan tredje person berätta
alltsammans. Det är den förnäme Hugo von
Belwatsch, vilken hela sin ungdom igenom
levat i rikedom och kulturnjutning och
vaknar upp till iakttagelse och eftertanke
först sedan han ärvt ett hus vid
Triumfgatan i stadens — väl Triests —
smutsigaste fattigkvarter. Som värd kommer
han först genom affärsangelägenheter, sedan
av mänskligt intresse i beröring med allt
det boken har att omtala. Men han står
på intet sätt i förgrunden, är tvärtom i
ännu högre grad än Ludolf Ursleu ställd
utanför — eller ovanför — händelserna.
Huvudpersoner och en handlingens röda
tråd fattas för övrigt alldeles. I bokens
midt står visserligen på sätt och vis en
äldre kvinna, Farfalla, med sin son,
krymplingen Riccardo, men det enda verkligt
sammanhållande i yttre hänseende är av
lokal art: gatan, huset, lika
levnadsförhållanden.
Allt förfärligt, som gärna kan tänkas,
sker i denna bok. Vid Triumfgatan är
stor som liten ända från födelsen
hemfallen åt eländets spöke, redan i vaggan
utstött från livets paradis. Utan djup
rörelse kan man ej läsa dessa skildringar.
De skulle vara helt förkrossande, om icke
trots allt mycket skönt, härligt och
själs-fint funnes i denna dystra atmosfär. Vid
de täta besöken i sitt åt tårar och lidande
helgade hus upptäcker herr v. Belwatsch
bredvid allt rysligt även rena hjärtan,
självuppoffring och tålamod, medryckande
livsglädje och rörande resignation. Farfalla
är personifikationen av fattigdomens filosofi,
hennes vanlottade son ett helgon, som ser
på människolivet med storslagen stolthet.
Och just emedan skuggorna äro så djupa,
bryta sig solstrålarna så mycket starkare
emot dem. Liksom i »Ursleu» flyter
berättelsens ström bred och mäktig, och med
samma oberörda lugn som där omtalas
både sorgligt och glädjande. Men ett
egendomligt förklarande ljus utbreder sig
just ifrån detta lugna jämnmod. Det är
som skymtade vi himmelens ljus genom
allt jordiskt, och likväl möta vi överallt
i boken så skarpa motsatser, att de skulle
synas oss omöjliga att förbinda eller ens
samtidigt upptagas i medvetandet, om icke
just Ricarda Huchs konst sloge bryggorna.
Det kan ej råda tvivel om att
»berättarna» Ludolf Ursleu och Hugo von
Belwatsch i författarinnans två första
romaner spela en viktig roll, om de än godt
kunna undvaras vid själva handlingens
förlopp. Att ställa »tredje man» mellan sig
och sin läsare är ett väl överlagt
schackdrag av Ricarda Huch. Hon har
därigenom medvetet tagit avstånd från den värld
hon skildrar för att låta den så att säga
leva ett liv för sig själv. Därigenom har
hon också kunnat göra förmedlingen
mellan olika livsåskådningar, teckningen av
skilda karaktärstyper och deras övergångar
rättvis, således ernått påfallande objektivitet.
Emellertid skönjer man ofta en
vemods-fylld försakelse i hennes sätt att hålla sig
själv utanför sin fantasis regioner. Man
känner, att detta skett endast av
konstnärliga hänsyn, att författarinnan ålagt sitt
eget hjärta tystnad, emedan det i annat
fall skulle talat alltför högljudt, således av
samma skäl vilka t. ex. förmådde Schiller
att förneka sin naturliga läggning och de
sista åren, sedan han i vänskap blivit
förbunden med Goethe, dikta rent
objektivt.
Den tredje i ordningen av Ricarda
Huchs romaner, »Vita somnium breve»1,
har så till vida ett mera omedelbart
framställningssätt, som där icke finns någon
»mellanhand», utan en huvudperson, en
»hjälte», vilken själv upplever, känner,
kämpar och samtidigt iakttager, reflekterar.
Michael Unger är på samma gång bokens
subjekt och objekt. I honom har Ricarda
Huch skapat sin första gestalt med klar
uppgift att övervinna ödet. Temat liknar
delvis det i »Ludolf Ursleu». Återigen se
vi en storm gå fram över ett rikt, förnämt
och lyckligt köpmanshus, och återigen är
det en otillåten kärlek som släpper
stormen lös. Michael Unger upptäcker plöts-
1 Från och med femte upplagan (1913) kallad
Michael Unger.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
