Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ricarda Huck
ligt, att han ej längre älskar sin hustru,
den vackra Yerena, att hela hans längtan
går till en ung målarinna, den förtjusande
Rose Sarthorn. Både Verena och Rose
äro djupt fästade vid Michael, och hans
konflikt blir densamma som Galeide
Urs-leus. Men han väljer icke döden som hon,
han strider mot ödet, och om han än till
slut självmant ger vika, frivilligt offrar sin
kärlek till Rose och återvänder till hem
och son, så är dock, när allt kommer
omkring, segern hans. Michaels kamp är
berättelsens egentliga innehåll. När den
börjar är han en mogen men outvecklad
människa, och tjugu år senare, vid bokens
slut, kommer han säkerligen ej mera att
uppleva något anmärkningsvärdt. Han har
då förstått och övervunnit ödet i sitt eget
inre. Under sorger och besvikelser har
han blivit gammal, men livskampen har
gjort honom till en annan än han var
när han drog ut i världen för att söka
lyckan. Då hörde han hjärtats åtrå i
jubel, klagan och snyftningar, nu hör han
endast dess tårlösa andaktssånger. leke
genom uppfyllelse, utan genom försakelse
har han nått målet. Han inser väl, att
hans s. k. offer varit förgäves, att hans
son växt ifrån honom, ja förhåller sig
likgiltig och avvisande gent emot hans
faderskärlek. Men arbetet ger Michael
tillfredsställelse, och han har lärt sig
levnadsvishet. Han vet nu, att »den största
skönhet, den högsta glädje, den innerligaste
kärlek icke finns utom oss, utan för evigt
i människans egen själ». Det är således
icke som i »Ludolf Ursleu» en familjs
undergång vi få vara med om. Stormen
kräver visserligen sina offer och sopar
bort mången värdefull personlighet; men
Michael Unger själv räddas, väl icke som
fristående individ, utan som del av det
stora hela, av alltet. Det oundvikliga,
livets eviga lagar, personifieras av den
åldrande Michael. Som en sömngångare
har han vandrat genom »tårarnas dal»;
nu har han vaknat upp från livets korta
dröm och ser, förstående, med stilla
vemod, men utan smärta, sitt eget öde
upprepas bland dem som komma efter
honom.
När man slutat läsningen av »Vita
som-nium breve» kan man ej vara i tvivel
om vilken riktning inom litteraturen den
representerar. I »Ludolf Ursleu» finner
man spår av Gottfried Keller, och i en
del av de noveller och dikter Ricarda
Huch utgivit skönjer man ibland Conrad
Ferdinand Meyers inflytande. »Aus der
Triumphgasse» och framställningen av
Michael Ungers öde förvissa oss om att
vi här ha att göra med äkta romantik.
Redan innan dessa båda böcker
publicerades, kände man för övrigt åtminstone
i fackkretsar till grundlinjerna för Ricarda
Huchs författarskap genom hennes
omfattande verk »Die Romantik», varav första
delen, »Bliitezeit der Romantik», utkommit
år 1899 och »Ausbreitung und Verfall der
Romantik» år 1902. Dessa båda band
innehålla författarinnans konstnärliga
självbekännelse. En rent vetenskaplig
framställning med opersonlig kritik och
värdesättning äro de icke och vilja ej heller
vara. De göra icke anspråk på systematisk
utveckling eller självständighet. Men de
ha en oerhörd rikedom av differentierade
karaktärer och livsbilder att bjuda på, och
oändligt mycket fint, djupsinnigt och sant
säges i dem. leke förståndet utan
känslan har skrivit dessa böcker, i vilka varje
sida i sanning är »romantisk». En diktare
söker efter besläktade andar, kämpar för
att ernå kännedom om sitt eget jag, prövar
sin egen natur, sina egna krafter. Med
rätta har en synnerligen framstående
kännare av såväl romantiken som av Ricarda
Huchs konst någonstädes sagt, att hennes
böcker över romantiken äro skrivna med
hennes hjärtblod. Genom författarinnans
eget temperament se vi den historiska
romantikens gestalter och idéer: bröderna
Schlegel, Caroline, Novalis, Tieck, syskonen
Brentano m. fl., lika väl som »romantisk
kärlek», »romantisk ironi», »romantisk
religion», »romantiska böcker» o. s. v. Hon
framställer alla dessa människor och
tankar på ett sätt som klart ådagalägger hur
nära besläktad hennes egen själ är med
romantikens ande. När hon gör denna
levande för läsaren, beskriver hon på
samma gång de bestämmande elementen i
sitt eget konstnärsjag och tillkämpar sig
dessutom genom sin undersökning egen
skaparefrihet, i det att hon drar upp de
gränser, vilka skilja henne själv och
hennes själsfränder från utomstående.
Från den historiska romantikens
synpunkter sedd är också Ricarda Huchs
diktning minst svår att förstå. Naturligtvis
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
