Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ricarda Huch. En modern romantiker. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beatrice Zade
måste man därvid noga skilja på det, som
romantikerna en gång kämpade för —
deras tankar, deras världsåskådning —• och
vad de i verkligheten uppnådde. När
man söker att bestämma den Huch’ska
konstens väsen, gäller det att hålla sig till
romantikens idé. Några utmärkande drag
ha vi redan lärt känna i skådespelen och
romanerna: det syntetiska
framställningssättet, fantasiens fria flykt, känslans
herravälde över förståndet och underströmmen
av längtan bort från det egna jaget.
Vidare lade vi märke till odugligheten för
dramatiskt producerande, kontrastprincipen
och rollen av förmedlare. Allt detta hör
till romantikens speciella kännetecken. På
densammas program stod först och främst
syntesen mellan de yttersta eller sista
åskådningsmöjligheterna. Hos Ricarda Huch
återfinner man även romantikernas böjelse
att skapa sina verk utan fast arkitektur,
att ge dem en hart när outtömlig rikedom
på växlande gestalter, hopa de mest olika
företeelser, drömmar, visioner och låta
språket flöda över av liknelser, tankebilder
och attribut. Hennes konst har en sådan
mångfald, sådan omväxling att uppvisa,
att den skulle verka tröttande — den
verkar väl också på många så — om där
icke funnes ett något, som ersätter
komposition och regelbunden enkelhet: känslan,
stämningen, vilken gör samma intryck på
vår själ som ett musikstycke. Genom
rytmiskt växlande toner förnimmer vårt
öra en melodi; på samma sätt bli vi hos
Ricarda Huch genom alla brottstycken
medvetna om en enhet. Denna
prosadiktens »musikaliska» art låg i
romantikens princip, och den har i detta avseende
funnit sin hittills högsta fulländning i »Vita
somnium breve», vilken roman ju också
har ett helt kultursekels erfarenheter att
komma med framför t. ex. Hörderlins
»Hyperion» eller Novalis’ »Heinrich von
Ofterdingen i».
Men om således den musikaliska stilen
förråder Ricarda Huchs andliga
härstamning, så äro hennes karaktärer icke mindre
utpräglat »romantiska». Vi ha redan
iakttagit hur hennes gestalter ytterst
representera två extrema typer: den högsta
livsstegring och den bestämdaste motvilja mot
jordelivets upp och ned. Man möter
emellertid i hennes böcker jämte dessa
ytterligheter även en hel rad »övergångar»,
vilka på intet sätt låta sig ledas endast
av instinkten och likväl icke frigjort sig
från världen för att i oberörd reflexion stå
över verkligheten. Ju mognare
författarinnans konst har blivit, ju mera obestämda,
ju mera mångsidiga framträda hennes
karaktärer. Michael Unger är i detta fall
det förnämsta exemplet.
Grundsatsen att undvika ensidighet var
— i motsats mot klassikernas lugna,
plastiska skapande — utmärkande för
romantiken. Fredrik Schlegel uppställde som ideal
själens harmoni och sökte nå den just
genom »motsägelser», i hans ögon kriteriet
på sanning och ädel strävan. Denna lära
var rotfäst i Kants, Fichtes och Schellings
filosofi och fann stöd hos Schleiermacher.
Även Ricarda Huch griper efter harmoni
med allsidighetens kraft och söker på så sätt
nå fram till högsta livsstegring. Hennes
geni bevarar samtidigt åt sig full
rörelsefrihet, och denna vilar återigen på
romantikens fordran att konstnären varje
ögonblick skall vara i stånd att höja sig över
sig själv. Däruti ligger också delvis
förklaringen till den likgiltighet gentemot
livets enskilda former, den kyliga
berättareton, det orubbliga lugn, varigenom hennes
verk stöta mången läsare ifrån sig och
återigen verka så fascinerande på dem,
vilka fördjupat sig i hennes diktning.
Men denna »likgiltighet», vilken
stundom, så paradoxt än påståendet låter,
höjer sig till våldsam lidelse, har också en
annan och djupare grund i författarinnans
konstnärliga religion, i hennes livstro, hennes
glödande kärlek till livet såsom helhet.
Ricarda Huchs hela diktning är en lovsång
till livets skönhet och fullhet, en lära att
leva för livets egen skull, en fordran att
varje människa skall få intränga till livets
innersta kärna. Ungdomsdramats evoë! höres
genom hela Ricarda Huchs produktion.
Genom att utestängas från livets viktigaste
moment, kärleken och döden, skulie
Dorn-röschen snart ha stått med förkrympt själ,
och själva eländet vid Triumfgatan är
värdefullt, emedan det tjänar livet. När
Michael Unger hör träden susa och
havsvågorna slå, förnimmer hans inre öra som
en melodi orden: »O, liv! o, skönhet!»
Livet är den Huch’ska konstens verklige
gud, och på hans altare offrar den allt
utan undantag, lycka och vidriga öden,
glädje och smärta, varje hjärtats rörelse,
37 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
