Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I f ig eni a på T aur is. Grupp av pr ä s tinn or.
Stockholms musikliv
Vårsäsongen i g 2 o
E 7i krönika med randglosor
Av William Seymer
EN MUSIKALISKA
vårsäsongen anno 1920 har haft
mycket högt vattenstånd, och att
ebben nu när detta skrives
inträder kan icke förtaga det faktum att
man denna säsong nästan fått för mycket av
det goda. Den fruktansvärda anhopningen
av konserter — ofta tre samma kväll — kan
icke vara till fromma för publikens
musikintresse, som på detta vis måste splittras
och tröttas. Man får hoppas att kommande
tider skola bringa mer ordning i
förhållandena.
Operan har även denna vår bjudit på
tvenne noviteter, — en klassisk och en
modern.
Glucks »Iphigenia på Tauris» fick
sålunda den äran efter att i över hundra år
stått borta från vår kungl, scens repertoar.
Verket torde väl näppeligen utöva någon
större dragningskraft på vår tids publik,
men det äger sitt oskattbara
musikhistoriska värde och bildar en skarp och
välgörande kontrast till den italienska
verismens bloddrypande handlingar och sinnligt
mättade musik. Medan »Alceste»
musikaliskt står högre, bildar »Iphigenia på Tauris»
— f. ö. komponistens sista stora
musikdramatiska verk — höjdpunkten i hans
reformatoriska strävanden på detta gebit; ett
koncentrat av hans nya idéer och riktlinjer.
Särskilt beaktansvärdt är här körens
framträdande som självständigt verkande
element, och det blir också i musikaliskt
hänseende korsatserna och den suggestiva
stormskildringen i första akten som mest
fängsla. — Fru Larsén-Todsen i titelrollen
var en lika sångligt välljudande som ståtlig
och i sitt dramatiska spel verkningsfullt
framträdande prästinna, och herr Richters
intelligenta Orestes-studie stod henne
värdigt vid sidan. I övriga mer betydande
roller verkade herrar Öhman och Herou
med framgång. — Operan hade väl främst
den utmärkta regien att tacka för sin
succes. Harry Stangenberg infriade här de
förhoppningar, man ställt på honom.
Dekorationerna voro enkelt stilfulla,
genomgående desamma i alla akterna — en
trappformig upphöjning krönt av ett altare,
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
