Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
därbakom en rundformig fond av
genomskinlig väv •— men genom olika
belysningseffekter erhöll miljön alltid erforderlig
omväxling; av de effektfulla
scengrupperingarna minnes man främst skyternas
praktfulla intåg. Armas Järnefelts förståelse för
klassisk musik tog sig i tolkningen av
detta partitur de vackraste uttryck.
Som andra novitet följde i slutet av
April Richard Strauss »Rosenkavaljeren».
Richard Strauss är med ali sin musikaliska
begåvning främst den store
geschäftsmannen, den där följer med sin tid och vet
vad publiken vill ha. Sedan han i
»Gunt-ram» försökt sig på den efterwagnerska
musikdramatiken och i »Feuersnot» varit
den respektlöse skämtaren, framgår han i
»Salome» och »Elektra» som den extreme
modernisten. Emellertid finner han, att
han här råkat i en återvändsgränd och
skapar då »Rosenkavaljeren» och »Ariadne
på Naxos», där han bjuder sin publik på
allt vad den för sin timliga näring
behöver. »Rosenkavaljeren» är en hybrid
av opera och operett med starka inslag av
fars och spex; i den finner man ett
konglomerat av alla stilar, från den sirliga
rococon til] Schuberttidens romantik, från
Johann Strauss och Lanners valsmelodier
till harmoniskt pepprade modernismer —
allt utbjudet med en flott och elegant gest,
som utan tvivel tager publiken. Att där
finnas detaljer och större partier av
verkligt värde kan omöjligen förnekas, att
instrumentationen är genialt gjord och
briljant klingande, och att mångt och mycket
verkar underhållande måste ju konstateras
— och dock — man merkt die Absicht
und wird verstimmt. Handlingen rör sig
om den unge ädlingen Octavians
kärleksförhållande till furstinnan Werdenberg (en
kvinna i »die gefährliche Alter»), om hur
Octavian i sin egenskap av rosenkavaljer,
d. v. s. överbringaren av silverrosen från
den gamle bonvivanten, baron Ochs, till
dennes blivande brud, Sophie, glömmer sin
furstinna för den nya uppenbarelsen, om
hur han sårar sin rival Ochs och får denne
utskämd inför folket, om hur de unga tu
slutligen få varandra och furstinnan
resignerar, — och är författad av Hugo von
Hoffmannsthal, men kan icke sägas vara
lycklig. Av handlingens personer blir det
egentligen endast furstinnan Werdenberg
som intresserar i högre grad, där ligger
nämligen ett stycke tragik i hennes roll,
ett stycke liv, som sticker bjärt av mot
de övriga marionettfigurerna, och som även
i musiken får starka och tilltalande uttryck.
Både första aktens inledning med det
käcka rosenkavaljersmotivet i växling med
furstinnans temata (de äkta straussiskt
klingande motiv, som skildrade såväl famnandets
heta lust, som den stilla resignationen)
och furstinnans monolog i slutet av akten
höra till de bästa musikaliska delarna,
till vilka även torde få räknas den lille
negerbetjäntens kvicka och fyndigt
karakteriserande motiv. Valserna, som söka
karakterisera baron Ochs och hans håg
till »Wein, Weib und Gesang», äro
visserligen underhållande nog, men här saknar
Strauss likvisst sin namnes, »valskonungens»,
friskhet och äkthet. Silverrosens tema med
de mot en orgelpunkt grellt dissonerande
ackorden i celesta, flöjt och tre
solovioliner har sina effektfulla poänger, och i
tredje aktens förspel och den sköna
terzetten finner man onekligen tvenne av
verkets höjdpunkter. Det är alltså i
detaljen operan fängslar, — som helhet väger
den i sin oblyga stilbrokighet icke tungt i
den konstnärliga vågskålen. — Aven i
denna novitet vann Harry Stangenbergs
effektfulla regikonst en stor framgång;
särskilt må framhållas första aktens deliciöst
komponerade leverscen. Thorolf Jansons
smakfulla dekorationer bidrogo att förstärka
det goda okulära intrycket. De tre
kvinnliga huvudrollerna voro dubblerade. I
rosenkavaljerens (Octavian) roll alternerade
sålunda fru Rydkvist-Alfheim och fröken
Schillander, av vilka den förstnämnda hade
de bättre yttre betingelserna (en verkligt
idealisk Octavian) medan åter den senare
ägde de större vokala företrädena. Som
fältmarskalkinnan von Werdenberg hörde
man med nöje fru Larsén-Todsen, vars
vackra sångkonst och intuitivt rätta
karakteristik av rollen i förening bildade en liten
livsstudie, medan fru Whitefield-Altheims
framställning av rollen framför allt blev
vokalt förtjänstfull. Fröknarna Edström och
Söderman hade på sin lott fått den unga
flickan Sophies roll, och här blev det
naturligtvis Greta Söderman som hembar
priset; hennes röst är nu en gång för alla
numro ett vid Operan, och inför hennes
intelligenta dramatiska spel bortser man gärna
från det faktum att hon för denna roll må-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
