Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Vårsäsongen 1920. En krönika med randglosor. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms mtl s i kliv
hända icke äger de yttre förutsättningarna.
I Baron Och s långa och synnerligen
krävande parti hade herr Stiebel format en
ypperlig bild av den klumpige, stundtals
gemytlige och framför allt bekväme
lebemannen, och hans komik var här av ett
välgörande måttfullt slag. I några biroller
framträdde sympatiskt herrar Molin,
Öhr-ström, Malm samt fruarna Bartels och
Järnefelt, och Armas Järnefelt skötte
taktpinnen till full belåtenhet.
Av de gästspelande artisterna står
Helene Wildbrunn som numro ett. Hon
uppträdde endast i »Tristan och Isoide», men
denna enda scenvisit var tillfyllest för att
klargöra vilken gudaboren musikdramatisk
artist hon är. Denna Isoide, vars väl
ega-liserade röst ägde en kvällande källas
kristallklara klang, och vars dramatiska spel
lyste genom intelligens, liv och lidelse,
blev något helt annat än en teaterfigur —
så som denna roll nu utfördes måste den
ha genomlidits, genomlevts. Det högsta
vitsordet en kritiker kan giva är» fulländat»,
och detta kollektivum med allt vad det
innebär är bäst ägnat att stå som omdöme
för Helene Wildbrunns Isoldeframställning.
Som Tristan alternerade vid detta
gästspel herrar Urlus (gäst) och Oscar Ralf.
Urlus är ju välkänd sedan gammalt,
däremot fängslade herr Ralf såsom ny, genom
äkta tonfall och temperamentsfullt, om
ännu ställvis ensidigt verkande, åtbördsspel
ånyo hävdande sin plats som en av vår
operas främsta Wagnerkrafter. De andra
partierna voro lagda i kompetenta händer.
— Övriga gästspel hörde icke till det
märkligare slaget. Man fick stifta
bekantskap med en österrikisk sopran, Elisabeth
Schumann, som var täck att skåda och
bl. a. framträdde i Mimis och Margarethas
partier utan att höja sig över de »mångas»
nivå, samt med den i Wien (enligt ryktet)
högt uppburne unge norske tenoren Aagard
Østvig, vilken i »Carmen» fängslade genom
en i sin realism gripande Don
José-fram-ställning och i »Lohengrin» framför allt i
yttre måtto gav en idealisk bild av
svanriddaren, och i samma roll dessutom
vokalt var mer till sin fördel än vid sitt första
uppträdande. Skada att herr Østvig
sång-ligt icke lyckades infria de förväntningar
inan ställt, troligtvis bidrog stark nervositet
till den ibland störande undersvävningen i
tonen.
Carl Richter som O r e s t e s i
Ifigenia på T aur is.
I spelterminens elfte timme gjorde K.
Teatern ett lyckokast i och med
engagerandet av den ryske barytonen George
Baklanoff. Hans styrka låg egentligen icke
i rösten, som var klangfager och välskolad
nog, utan i den genomtänkta och
intelligenta dramatiska aktionen, i den mjuka
plastiken, den levande mimiken — här
skådade man den sångligt begåvade
skådespelaren. Hans roller blevo inga
teaterfigurer utan typer hämtade ur livet, —
denna originella, mästerligt utformade
Mefistofigur, denna vardagliga, nonchalanta
Escamillo, denna i lidelsens bann fångne
Scarpia eller denne lumpne Jago — allt
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
