Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin.
Fot. Almberfj & Preinitz.
Nils Personne som
filmdirektör Lindgren i Paradsängen.
alla sympatitelegram och ej minst konungens
av svärdottern i huset skickligt framtvingade
besök. Sluteffekten blir, att på förslag av
en filmdirektör familjen efter en stunds
tvekan går in på att efter dödsfallet spela
in en film, där dödsögonblicket så att säga
som det borde ha gått till, inspelas för
kameran, allt »fullt konstnärligt och
pietetsfullt», med gråt samt manligt buren sorg.
Felet i stycket är mera en viss
entonighet än att något egentligen omöjligt säges
eller göres. I den groteskt makabra
slutscenen spännes bågen till bristning, men
stycket, författat av Nordens genialaste nu
levande dramatiker, får dock den blandning
av amper men riktig psykologi och
gigantisk parodi, som gör det till ett konstverk
inom denna art.
Av de tre barnen Alfson var Fredrik—
herr Sten Bergvall, den ihåligt magnifike
grosshandlaren, Frans—herr Ivar Nilsson,
den misslyckat geniale och Julius—herr
Winnerstrand den enbart misslyckade. Sär-
skilt de två senare voro ypperliga, Frans
med sin norsk-norska kraftgenialitet och
Julius den avsigkomne, som hade litet svårt
att få tillstånd att posera med de övriga,
en pjalt för vilken en pjolter blev
livssyn-tesen, men som under inflytande av livande
drycker också kunde säga synnerligen
obehagliga och lustiga saker åt syskonen.
Fredriks maka Elfrida—fru Maria
Schild-knecht hade särskilt ett dråpligt moment,
då hon var bräddfylld, ja överflödande
lycklig åt den hyllning, som strömmade in över
svärfadern och av vilken hon själv njöt
ända ut i stortån. En norsk konges
beskedliga och korrekta intighet gavs
övertygande av herr Kåge, förmodligen syftande
på Harald Hårdråde. Men glanspunkten
i det hela var herr Personnes filmdirektör
Lindgren, namnet får väl tas som ett
förstucket beröm för svensk initiativrik
affärsförmåga. Det var en fest att se hans
närgångenhet och fräckhet och höra den
pregnans och volubilitet, varmed han talade.
Den stryktäcke, kapitalstarke mannens
överlägsenhet och auktoritet framhölls här av
man kan väl säga den store skådespelaren
på det mest konstnärliga sätt.
Paradsängen ger en ny sida av
egoismen, som kan klädas i så många former,
som finnes hos en Hjalmar Ekdal, hos en
Per Gynt, som kan ligga på bottnen hos
en Romeo, ja hos en pastor Sang såväl
som hos den heliga Birgitta. Här i stycket
har egoismen klädt ut sig i det som
kineserna anse vara det allra heligaste, pieteten
för den avlidne faderns minne. Gud hjälpe
oss fattiga syndiga människor att hålla oss
ifrån allt oäkta! Den känslan fick man av
denna mäktiga parodi, där gisselhuggen föllo
svidande.
Den 17 maj 1920 gavs Sardous Madame
Sans-Gène på Dramatiska teatern till
förmån för Craonnes återuppbyggande.
Sveriges ställning till världskriget har hela
tiden varit sådan, att vi uppriktigt sörjt
över vad som förstörts, det må ha varit i
Ostpreussen eller i Champagne, av tyskar
eller ryssar, och vi gladde oss åt den fulla
överbetalade salongen, förtjusta åt att kunna
ge något åt detta Frankrike som i mer än
tusen år från den picardieska munken
Ansgar t. o. m. Romain Rolland skänkt oss så
mycket, om vi också icke alldeles gå in på
dessa herrars religion.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
