Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin.
fullkomlig hälsa och kanske också något
på gudarnas nåd. Men man får för detta
ej glömma, vad hon gett och ger av äkta
konst. Man har den säkra känslan att ali
den porlande skälmaktigheten, alla dessa
tonfall av värme och medkänsla komma
inifrån och röra oss, som man endast blir
rörd av det man känner vara äkta. Man
tänker sig nog Catherine litet grövre i alla
avseenden, men det goda hjärtat och det
goda humöret kunna ej ges bättre, och det
var på båda sidor om ridån något av det
dyrbara ögonblick då man erfar, att man
fortfarande håller av varandra. Man
konstaterade också, att Lefèbvre—herr Personne
och Napoleon—herr Bror Olsson fortfarande
voro bra, ja mycket bra, om man också ej
blev fullt lika rörd över detta.
Tysken Otto Erlers pjäs Struensee på
Svenska teatern är icke riktigt bra, om
den också innehåller mycket dramatiska
scener.
År 1772, ett par månader innan Gustav
III genomförde sin oblodiga statsvälvning,
blev Struensee avrättad. Förmodligen hade
han redan förut gett anledning till månget
samtal mellan Gustav III och drottning
Sofia Magdalena, konung Kristian VII:s syster.
Det är givet, att något så egendomligt och
spännande som att en tysk läkare får så
att säga en prinsessa med den regerande
drottningen och så småningom får utfärda
vilka order han vill i kungariket Danmark,
utan att ens behöva konungens underskrift,
måste starkt taga fantasien fången och i
sinom tid ge anledning till många dramer.
Att Kristian VII icke var någon förstklassig
man vet Stockholmspubliken redan genom
Lars Hansons framställning i
Stövlett-Kat-rine på Intima teatern. Hans demokratiska
läggning var också rätt tvivelaktig -— och
visade sig i ett förhållande till en
köpen-hamnsk bordelldam och slagsmål i sällskap
med stadens busar. Utom den groteska
sentimentala slutscenen med dialogen mellan
Caroline Mathilde och den engelske officeren,
som genom fru Tejes gråtmilda spel blev
ännu obehagligare och definitivt satte ned
styckets totalbetyg till nästan underkänd,
led stycket betänkligt av att ej kunna ge
relief åt Struensees verkliga storhet. Ej
ens herr Anders de Wahl, som haft den
man får hoppas snart reparerade grundliga
oförsiktigheten att lämna Dramatiska teatern,
kunde förläna typen den auktoritet som
dock fanns hos Struensee, den mest
»frisinnade» man som någonsin funnits. Det
är naturligtvis ej så lätt att i en pjäs låta
oss veta, att departementalstyrelse införts
av honom. En teaterpublik tar detta kallt,
men när Struensee satt och regerade på ett
bordshörn, fick man ett felaktigt intryck av
att hans makt var mera tillfällig. Så länge
det varade torde doktor Struensees envälde
varit obestridligt. Det ser man redan av
reaktionen, sedan han efter den berömda
natten blivit störtad: »Morderengel, Abe,
Fæ, Ulv og Tiger» kallades han på tryck,
och i ett offentligt brev till Kongen hette
det: »Herlige Nat! Tilkommende Homerer
og Virgiler skulde besynge dig, saalænge
danske og norske Helter ere til skulde
Julianes og Frederiks Ros vedvære, men ei
foröges, thi det er umuligt».
Den bästa skådespelarprestationen var
herr Gösta Ekmans Kristian VII. Hans
fjamsighet, hans elakhet, hans bräkande
dår-skratt och även själva typen med den
sluttande pannlinjen gjorde, att vi trodde oss höra
och se den danske konungen. Denna
skapelse var lika konstnärlig som Lars Hansons
på Intima teatern, dock alldeles olika För
övrigt minnes man med nöje från denna
afton den imposanta drottning
Juliane-Maries—fru Märta Lindlöfs aspekt, en hämndens
gudinna i sin väldiga klockformade
styvkjortel. »Judit, som slog Holofernes», som
det hette 1772, glidande som en retad svan,
förtjusande och olycksbådande såväl då hon
hade arvprins Frederik vid handen, »den
liden David, som slog den store Goliath •,
som man uttryckte sig, och alira bäst i näst
sista akten, då hon svävade in i den tomma
hallen, stiliserad och dekorativ, rokoko och
antik tragedi på en gång.
Ove Hoeg-Guldberg—herr Oscar
Johansson, arvprinsens lärare, verkade mystiskt
svart och skrämmande både på Kristian VII
och även på oss andra, kanske något
förståndigare, och man begriper, att Guldberg,
då han efter Struensees fall så småningom
blir hans efterträdare, lät inkalla en något
lättfärdig dansk skald »til nyt
Kristendoms-forhør». Tänk om Estrup gjort detta med
Esman och Peter Nansen!
»Den olyckliga Caroline Mathilde» gjorde
oss förtvivlade, ej blott genom sina öden
utan också genom sin enerverande brytning.
Den vackra drottningen lutade hela tiden
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
