Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fran Stockholms teatrar
kuristen om vilken av sina två män hon
tyckt mest om och med sin mamma, som
med andfådd viktighet ber henne för Guds
skull inte glömma att bita sig i läpparna
innan hon går in i en salong, så att de
ej bli för bleka, samt efter flirten med den
Mr. Leicester Paton, som hade en så
åtråvärd Rolls Royce-bil, i retad ton frågade
sin man, varför han kom för sent till
lunch, och fick svaret: Jag blev uppehållen
i telefon av William, din döda man. Att
mötet mellan de båda herrarna med den
gemensamma hustrun blev något
besvärande är givet, men efter blott till synes
ädel tävlan om vem som skulle dra sig
tillbaka och »gå ut i natten», löstes frågan
lyckligt, då den vackra frun Victoria—fru
Bosse beslöt att gifta sig med den som
hade den fina bilen. Som oftast i farser
föll sista akten allt för mycket.
Ehuru de två männen, både Frederick
—herr Einar Fröberg och William— herr
Nils Lundell, voro trevliga chaps, och Mr.
Leicester Paton—herr MathiasTaube gjorde
ett anglosachsiskt gentlemansintryck, så voro
dock damernas inlägg av allt
överskuggande verkan. Fru Bosses välvisa egoism
. var sådan, att man förstod herrarnas
hemliga skilsmässoönskan, men då hon slöt
munnen, var hon så söt, att man blev
tveksam igen. Av mammans, Mrs.
Shuttle-worth, roll hade fru Ellen Appelberg gjort
en oförgätlig typ i mask, dräkt och
åthävor, något hönartat, skrämt och
moderligt.
År 1891 såg jag Réjane på Odéon i
Georges de Porto-Riches allvarliga komedi
Amoureuse, här kallad För mycken kärlek.
Jag tycker mig minnas, att man ansåg pjäsen
vara skriven för henne, och helt säkert
tänkte då mången med mig, när de sågo
den vid denna tid på högsta höjden
stående mest parisiska av alla parisiskor:
För mycken kärlek från hennes sida är
åtminstone ett förlåtligt fel.
Här på Intima teatern gavs stycket
alldeles förstklassigt. Säkert är, att det är
fast och logiskt byggt, icke verkar torrt
och att det originella uppslaget är
genomfört med psykologisk skarpblick. För
sådana som ha medlidande till övers för en
mycket begåvad, förmögen läkare, som är
gift med och avgudad av en ung, strålande
vacker kvinna, är det också rörande.
Fabeln: Den av alltför efterhängsen och
fordrande kärlek plågade Etienne—herr
Lars Hansson blir enerverad och ovänlig
mot sin maka Germaine—fru Karin
Molander, som sårad och förtvivlad skänker
sig till husvännen Pascal Delannoy—herr
Arehn. Hon ångrar sig en timma för sent.
Mannen får veta allt. Den melankoliske
husvännen blir ännu mera melankolisk, och
det hädanefter väl ännu labilare samlivet
makarna emellan fortsätter trots allt. Ja men
vad är det somfabula docet? Vad vill den
erotiske parisiske experten docera med allt
detta? Kanske att människans hjärta
längtar, hur bra hon än har det, att kärlek
medför stort besvär och är en duett, där
god sammansjungning är sällsyntare än
åtminstone på Stockholms opera.
Man såg och hörde med intresse. Herr
Hanson—mannen var lagom trött, elegant
oc.h hänsynslös. Fru Molander makan
var precis som hon skulle vara. Jag kan
ju inte räkna upp alla hennes själs- och
jag hade så när sagt kroppsförmögenheter.
Herr Arehn gjorde husvännen bra.
Han hade sitt lyckliga ögonblick, men på
scenen var han nedslagen i alla tre
akterna.
Signade tider är den ironiska titeln
på en folklig komedi, som gavs på Södra
teatern. Den är författad av Algot
Sandberg, vilken väl i närvarande stund är
artens främste representant i vårt land.
Dåliga tider är undermeningen, och
sällan är väl detta ord mera på sin plats
än nu, även om man talar om det land,
som kanske för närvarande har det bäst.
Man skulle naturligtvis kunna ha det mycket
sämre. Man kunde t. ex. ha matbrist, och
även kroppsarbetare skulle kunna ha det
dåligt. Men i alla fall, också här är
grundtonen arbetsolust, missnöje, modlöshet,
likgiltighet. Man har ett trakasseri från det
allmännas sida och underifrån en
avundsjuka och ett socialt hat, ett
underkännande av andligt arbete och andliga
värden, som gör att oavsett dyrtiden vår tid
också i vårt land ur en ofantlig mängd
synpunkter kan kallas dålig.
Algot Sandberg, som skrivit 33,333,
vårt bästa nya folkskådespel, återupptaget
under denna säsong på Södra teatern, där
fru Edit Wallén gjorde en ur alla
synpunkter förstklassig typ av huvudpersonen
3 97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
