Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin.
Jenny, har ej lyckats lika bra då han skrev
»Signade tider». Men trots det banala och
klichéartade, fel som höra ihop med hela
sorten, finnes det nog mycket av sanning
och observation, trots de grella färgerna.
Vilka applådera en sådan där pjäs på
Södra teatern? Man beskyller den person,
som hyser motsatta åsikter med en själv,
att göra svart till vitt. Här i pjäsen äro
åtminstone de vita skinande vita. De
andra, de roligare, äro svartspräckliga eller
rödbrokiga. Pjäsens tendens torde framgå
av styckets diabolus ungsossen Bergvall, av
vilken herr Bertil Junggren gjorde något
rätt trovärdigt, och författarens språkrör
torde vara närmast den icke titelförsedde
journalisten och politiske vilden, väl
närmast Allehanda-vilden Andersson. Denne
peripatetiske filosof, som vet både hur
punschen och samhället skola vara, är nog
klok att inbegripa sig själv i den klagan
över bristande arbetsintensitet, som han
riktar mot flertalet av medborgarna.
Stycket vänder sig mot den alltför korta
arbetstiden. Det är 192? och arbetstiden
är sju timmar. Då en från Amerika
återvändande energisk herre i rutig kavaj
föreslog att bilda en fabrik med längre
arbetstid, blev jag först litet undersam. Kan
det vara lagligt? Men sedan blev jag gladt
stämd av att se, hur gärna de naturligtvis
i grund och botten utmärkta svenska
arbetarna ville vara med. Jag bara väntade
att den för längre arbetstid entusiastiske
arbetaren Olof Grund skulle komma med
ett villkor: Inga löneförhöjningar.
Bäst av alla var fru Olivia Blad—fru
Stina Berg. Under hennes grovhuggna
former och väsende låg något mänskligt, en
naturfriskhet som gjorde den begåvade
skådespelerskans prestation till verklig konst.
Vi glädjas, då vi få se det mänskliga titta
fram, även om personen i fråga stryker
sig om munnen med aviga handen.
Varför är ordet mänskligt berömmande? Skulle
vi trots allt hat, ali lögn och ali grymhet
ändå i botten tro, att vi egentligen äro
goda?
Kokottskolan låter litet rysligt i
hyggliga öron. Vad är en cocotte? Låtom
oss slå upp i Schulthess fransk-svenska
ordbok. Där står: Cocotte =
papperskråka. Men misstänkande, att ordet kanske
har även andra betydelser, ser man efter i
Littré, där vi få veta, att cocotte, utom
papperskråka, vilket ord kan vara bra att
komma ihåg, om man vid något tillfälle
kommer att vika dylika åt några franska
barn, också betyder höna eller pulla. Och
här äro vi genast litet närmare. Det står
nämligen i Littré även följande: Terme
d’amitié donné à une petite fille et
quel-quefois à une grande fille dans un sens un
peu libre: »Gest une belle cocotte».
I pjäsen är det just denna senare
betydelse ordet har, och på franska har det
en nyans smeksam älskvärdhet, som man
inte får glömma bort. Titeln L’école des
cocottes avser att ge stycket en litterär
doft. L’école des femmes och L’école des
maris av Moliére och nu L’école des
cocottes av Armontoch Gerbidon 1 På samma
sätt skrev Madame Marni under signaturen
Lucienne sina dråpliga Dialogues de
cour-tisanes för ett tjugutal år sedan efter
mönstret av Lukianos, den grekiske författaren
av dylika satiriska erotiska dialoger. Han
som dog samma år som Marcus Aurelius,
180 e. K. Också i sitt skrivsätt var han
icke fullt så högtidlig som den samtidige
stoiske kejsaren.
L’école des cocottes, som haft stor
framgång i Paris, behövde ju ej för detta
göra samma lycka, då det Rybergska
sällskapet spelade den på Folkteatern i
Stockholm. Men tack vare styckets inneboende
förtjänster och genom fröken Ann-Sofi
Norins spel blev det en av säsongens
angenämaste teateraftnar.
Naturligtvis kan med fog anmärkas, att
själva anslaget ej verkar tillräckligt
Montmartre. Det kunde väl ej varit någon
konst att ha haft de rätta halmstolarna och
ännu lättare att sätta upp några franska
tidningsfärgplanscher på väggen, så att
fantasien fick litet hjälp eller åtminstone ej
förvillades av en alltför svenskt verkande
interiör. För övrigt var uppsättningen
alldeles förträfflig och fullkomligt lämpad för
de två senare uppenbarelseformerna, i vilka
hjältinnan förekom. Hon hette i första
akten Ginette, i den andra Geneviève och
i den tredje Ginevra.
Den lilla godhjärtade och lättsinniga
Ginette levde på Montmartre med sin vän
Robert, en hygglig men fattig pojke. De
kysstes och gnabbades och allt gick sin
gilla gång, då greve Stanislas de la Ferro-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
