Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kultala. Av Carl August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ku It al a
er, prinsessa, ni har mitt liv i edra
händer», han vågade inte se på henne, hon
försvann som en månstråle.
Men nästa kväll sitter hon därute
igen, hans röst är ännu hetare. »I tio
år har jag väntat på dig, prinsessa, du
får inte fly ifrån mig.» Hon öppnar
sina läppar: »Ni får inte tala så, ni får
inte.» Den fjärde kvällen talar hon mera,
hon säger, att hon älskar honom. Hon
brukar vandra omkring kyrkan, då hon
hör honom spela orgel därinne, sedan
bon gick och läste har hon svärmat för
honom. Inte kan det vara sant, att han
älskar henne.
»Nu skall jag spela för dig ensam,
Maria», hon måste följa honom in i
kyrkan, hon står nere i skymningen vid en
pelare, han sitter på läktarn och spelar
för henne. Det är solnedgångens guld i
orgeln, det flammar i Kultala, landet av
evig kärlek, där döden är en kyss. På
altarrunden tar han den första kyssen,
så het hennes mun är i det
madonnasvala ansiktet.
Nu vet han vad Kultala är, det är
mera än en opera, det är kärleken. Vad
frågar hon efter världens alla operor,
det finns bara tre stycken i världen,
han spelar dem på sin fiol. Händels
Largo, en gavott av Bach, ’Träumerei’
— han blir aldrig trött att
ackompag-nera henne. Då han spelar
utgångsmarschen i kyrkan står hon bakom en
pelare och väntar på honom, de vandra
arm i arm utåt skogarna. Hon älskar
förgätmigejen, hon plundrar alla ängar
och backar på de blå blommorna.
»Har bror inte rest än?» klockarn är
gäckande, då han möter den gamle
kumpanen. Men Oscar Lindblad är för
lycklig att höra hånet. Resa. Resa, då
man funnit Kultala, landet där lyckan
är överfull och förtvivlan ler. Den lille
stadskamreraren och hans lilla fru gå
förbi arm i arm, de kallas dockparet i
staden, klockarn pekar menande efter
dem: »Där ser du framtiden, Lindblad».
Men Lindblad ler drömmande: »Ja, det
är lyckan du.»
Den stora världen, det är tre små
rum vid Storgatan, som vänta på
direktör Lindblad och hans unga fru.
Solen skiner i rummen, det är blommor i
alla vaser, i den lilla salongen står
hennes notställ bredvid hans flygel. Man
gör ingen bröllopsresa, då man är i
Kultala, redan den första kvällen spela de
hemma i salongen, lyckan fladdrar som
en fjäril kring vaxljusen.
Vad äro bifallsåskorna i Colonne mot
smekningen av hennes vita hand, vad
äro Covent Gardens jättebuketter mot
en liten förgätmigej som hon kysst,
vad äro Kapitols alla lagerkransar mot
hennes arm om hans hals? Bara den
första månaden är över, skall han börja
med sin opera, nu först är han mogen
för den, man måste ha skådat Kultala
först. Hjältens namn har han haft klart
länge, han skall heta Göran, nu har han
hjältinnans namn också, hans opera skall
sluta med ett Ave Maria, som världen
aldrig hört maken till.
Men månaden blir månader, det finns
ingen almanack i paradiset. I morgon
skall han börja, hon måste med honom
och köpa notpapperet, hon måste med
och köpa notbläcket, hon måste sy
honom en arbetsrock.
En dag finns det inga förberedelser
mer att göra, den lilla, salongen är inredd
som hans arbetsrum, hon har ordnat
arbetsbordet och satt friska blommor i
vaserna. Han tager på den blåa
sidenrocken, som hon sytt, han sätter sig
vid flygeln, hon kysser honom på
pannan och försvinner. Efter en timme
tittar hon i nyckelhålet, han går av och
an i rummet. En timme senare öppnar
han dörren och flyttar ut blommorna,
håret är ruvsigt, och han ser trött ut,
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
