Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kultala. Av Carl August Bolander - Tingsvisan. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl August B o lander
vore det fara för skatten. Där är ju
enbusken, det är en blåaktig dagg på
de svarta bären. Där är björken, hon
gräver så fingrarna blöda. Den lilla
plåtasken står kvar ännu, alldeles brun
av rost, det är åtta fattiga
kopparslantar i den.
Hon kastar sig i gräset och gråter.
Hade han kommit nu, han hade inte
behövt säga ett ord, hon skulle ha fallit
om halsen på honom.
Men han kommer inte. Just nu
sitter ’han hemma i sängkammaren och
spelar på fiolen, barnpigan står orolig
utanför dörren, herrns ögon glänsa så
underligt i kväll. Det är sin vaggvisa
han spelar, pilten får inte sova för den.
Hur det kvider och klagar, det är borta
i landet Kultala, där man längtar till
blods och drömmer till döds, där man
griper efter solen och får mull i
handen.
Var är hon, sjöjungfrun med de
undrande ögonen ? Stode hon bara i
dörren nu, han skulle kasta sig på knä
för henne, han skulle tigga henne om
förlåtelse.
Men hon står ute vid sin björk, en
läderlapp fladdrar som en ond tanke
utanför fönstret, han ropar på jungfrun
och går igen. Då hon kommer tillbaka,
är han försvunnen, hon rycker upp
barnet ur sängen, trycker det hårdt i
famnen, kysser det. Hon kysser så vildt,
att den lille börjar skrika. Det är natt
ute, skyarna hänga svarta som sorgedok,
två unga människohjärtan ha dött i natt.
»Har du tappat målföret, säg ett ord,
bror Lindblad», klockar Dunderberg blir
nervös inför dryckesbroderns tystnad.
Direktören reser sig från bordet, inte
talar en sömngångare, han stiger ut på
trappan till trädgården. Månen bryter
fram ur höstskyarna, han sträcker handen
efter den. »Måne, skänk mig en smula
silver, jag har nog av alla kopparören».
Han lyfter sitt glas och stirrar i det.
Det är tomt, men i botten ser han
något skymta, något svart, något trångt
— Kultala — sex fot under jorden ja.
Ting sv i san
Av Gustaf Ullman
Håll aldrig räfst och rättarting
med dem som du haft kära!
Själv, ensam i din domarring
du tyngst får straffet bära.
Det prövar hårdt, det bränner hett
att väld och otack röna
från den, man allt av hjärtat gett.
Men ej med lika löna!
Tveeggad är den hämnd, du tar
på den som var din egen.
Den vänder åter, stanna kvar
hos dig, — så lömskt förtegen!
Och sist, förutan hjälp och råd
till tinget får du vandra
att döma ej, blott be om nåd
för dig — och för de andra. —
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
