Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
hetsfulla och något försupna tjuvskyttar och
poetiska rallare, som förläst sig pä
Kipling och Ossiannilsson och uttrycka sig i
flöden av vers med slängig rytm och
invecklad rimflätning. Samt en storstadsdel,
uppfylld av guldkrogar och befolkad av
degenererade individer, vilkas enda
livsuppgift är att dricka whisky och hata och
förakta vildmarksfolket. De enda
värdefulla människorna i dessa olyckliga trakter
utgöras av sjömän utan hyra, men med
fruktansvärda kroppskrafter, våldsamt
bär-särkalynne och sagolik tur hos kvinnorna.
Besagda rallares och sjömäns kroppsliga
och andliga sundhet gränsar till det
otroliga; ty det är en last att dricka whisky,
men ett tecken på hälsa att tugga snus,
supa brännvin och — om man är sjöman
-— besöka städernas jungfruhus.
Harry Blomberg framträdde i sin
debutbok Sjöfolk och färdemän som
rätt-trogen medlem av ifrågavarande sekt. Allt
fanns där — älgarna, vildmarksflickorna,
Kiplingsversen, snuset och
rallardemokra-tin. Dessutom fanns där en ansenlig
dosis formell talang. Denna senare har inte
minskats i hans följande böcker, Stora
orons män och Kap Horn, tvärtom,. Han
förfogar över en klämmig och livfull rytm,
vilken mycket sällan slår slint — som i
titeldikten i »Stora orons män» — och en
förmåga att rimma som är fullständigt
förbluffande. De övriga ingredienserna i
debutboken ha däremot lyckligtvis blivit
åtskilligt utspädda. Beroendet av Kipling
t. ex. är i »Kap Horn» nästan alldeles
borta, och den nya mästare, han här
hyllar, Karlfeldt, är både en större skald och
framför allt" ej fullt så vanlig som mönster.
Vildmarksdikterna befinna sig också nästan
i minoritet. Det är dock huvudsakligen
på sin formtalang han lever — än så länge.
Ty det finns åtskilliga tecken på att han,
snart nog kanhända, skall kunna skapa
verkligt lödig dikt. Redan i »Stora orons
män» finner man en så både originell och
briljant gjord dikt som »Sång till
högmodet» :
Jag vill dricka dig till ur ditt beskaste krus,
du Betryck och du hålögda Svält.
Du har varit en trogen kumpan i mitt hus
ock när buken har knorrat och gnällt.
Men en kanna av vinet, du bryggt åt min gom
vill jag höja i dag till ditt pris.
Du har piskat mig undan den yttersta dom,
du Nöd, med ditt vinande ris.
Och i »Kap Horn» finns åtminstone
en dikt utan vank och lyte, den lika vackra
som innerliga »På bröllopsnatten», där allt
okynnesrimmeri och ali lösaktig grannlåt
äro restlöst försvunna. Tyvärr är den för
lång att anföra, och det vore synd att
stympa den i citat. Även åtskilliga andra
dikter, såsom »Gamla klockarns julotta»,
»Öde jul», »En visa i skymningen» och
»Avsked», skulle kunna nämnas som bevis
för vilken lycklig utveckling Harry
Blomberg undergått sedan debutboken. Han är
en poetisk begåvning, den saken kan det
inte vara tu tal om. Frågan är bara, om
han skall kunna lägga band på sin alltför
stora lätthet att göra vers, som nu ofta
förleder honom att producera dikter utan
inre nödvändighet och utan hållfast kärna
bakom de vackra orden. I så fall finge
man hälsa honom som en verklig skald.
De yttre förutsättningarna har han redan.
Erik Lindorm är i mångt och
mycket Harry Blombergs diametrala motsats.
Han frambringar sina dikter med märkbar
svårighet, formgivningen är i regel något
valhändt och rytmen ofta knagglig, och i
många fall stores helhetsintrycket av att
slutraderna mattas av i stället för att
beteckna en klimax. Men allt detta
sammanhänger endast med den rent tekniska
skickligheten, som ej kan bli utslagsgivande
annat än för en mycket ytlig betraktare.
Och Erik Lindorms lyrik rymmer så
mycket av värde, att man mer än gärna
överser med de formella bristerna. Blott en
ringa bråkdel av samtida svensk dikt bär
så alltigenom äkthetens prägel. Man kan
knappast finna en rad som ljuder ihålig
eller ett ord som säger mer än skalden
kan stå för. Någon gång driver han sin
samvetsgrannhet väl långt, så att han säger
mindre än han kunde och borde och på
så sätt minskar sin dikts bärkraft. Men
även det felet hör till dem som man lätt
förlåter. Och till vilken intensitet i
uttrycket denna ordknapphet kan stegras i
lyckliga fall visar bäst en dikt som
»Sångmön» :
Hustru, det klingar trofast och kärvt,
namnet är ärligt och fäderneärvt,
sångmö, det skall du bära
i leende höghet och ära.
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
