Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Och det klara och rörliga intellekt, den
kultiverade konstnärliga takt och den
förfinade känslighet, som överallt komma till
uttryck i dessa strofer, göra att man har
ali anledning till tacksamhet för att
Sigfrid Siwertz ännu en gång återvändt till sin
första ungdoms konstform, lyriken.
Albert Henning är en underlig
företeelse i vår oroliga, utåtriktade tid: en
platoniker, som längtar bort ur
sinnevärldens dunkel till idéernas rena och klara
rike, en världsfrånvänd drömmare, för
vilken vilja och handling närmast äro något
ondt och den skylöst speglande
meditationen står som själens högsta livsform, ett
djupt omodernt gemyt med hemkänsla i
det förflutna, med kärlek till tankfull idyll
och översinnlig harmoni och motvilja mot
alla spända och splittrade sinnestillstånd.
Sina närmaste själsfränder inom vår
litteratur har han bland romantikens skalder,
främst kanske Stagnelius. Men hans dikt
är mera intellektuellt betonad än deras,
har mindre av vag och flytande musik och
mera av direkt framträdande idé och
logisk avrundning.
Sådan hans lyrik möter oss i
Meditationer, äger den ej alltför många
omedelbart betagande drag. Hans dikter sakna
ofta melodi, och satsbyggnaden blir gärna
så tung och invecklad, att läsaren ej
genast förmår fatta meningen. Och med alla
utpräglade romantiker delar han
benägenheten för en omständlighet och
ordrike-dom, som stundom gör det ganska svårt
att hålla ihop dikten till en helhet. Men
ju mer man fördjupar sig i hans diktning,
dess mer av verkligt värde finner man i
den. Det meditationens svala stjärnljus,
som Henning så ofta talar om, tindrar
verkligen över hans strofer, och han lyckas
stundom skänka röst åt de svårutsagda,
översinnliga aningar, som någon gång
ge-nombävat varje ej alltför grund psyke. En
dikt som »Främlingen» ger att levande
uttryck åt något gåtfullt välbekant, som dock
är utomordentligt vanskligt att fånga i
ordens grovmaskiga nät:
Du går bland jordetingen
din kända väg, själv ett av dem.
Du lever inom ringen
av dessa ting, ditt hem.
Du äger dem i vanda ord,
de stå så trygga på din jord,
förtroliga som vänner.
Du skådar dem med välbehag
år efter år. Ditt eget jag,
dig själv i dem du känner.
Men plötsligt rymden tiger
och tyst står världens glam.
En okänd främling stiger
utur ditt väsen fram.
Han träder gåtfull, hög och stum
ur själens bottenlösa rum
med fjärrglans i sitt öga,
och tingens välbekanta drag
de vika med ditt eget jag
och växa gåtfullt höga.
Du undrar ej och frågar,
du finns ej mera nu.
Men himmelen, som lågar
och bergets träd är du.
Och främlingen, som gåtfullt stum
steg fram ur outgrundligt rum,
med vidgat öga följer,
omsluten av en namnlös frid,
en värld långt bortom rum och tid,
dem jordisk skymning höljer.
På samma höga plan stå flera av
samlingens dikter. Den betraktelse över tidens
relativitet, som fått namnet »Meditation»
— människans liv mellan sländans och
jordklotets — är kanske inte alltför
originell som tanke, men ovanligt säkert och
vackert formad. Och det ståtliga, om än
litet oklara »Ode till hösten» ger ett
gripande uttryck åt förgängelsens pathos och
livets sista, hektiska uppflammande inför
döden. Detta blott för att nämna några
exempel.
Visserligen inrymmer »Meditationer»
åtskilliga svagare dikter — rent
misslyckade ting som »En korsriddares sång» och
en hel del skäligen likgiltiga och
intetsägande naturskildringar. Men detta hindrar
ej att boken är en av de fyra, fem, som
väga något i fjolårets lyriska alstring.
Albert Henning är en man för sig, han har
något att säga, och han säger det på sitt
eget sätt. Och det är dock i grund och
botten det enda viktiga.
Bland vår ordkonsts utövare finns en
liten, men ytterst talför norrländsk sekt,
som dyrkar en snustuggande och
bränn-vinsdrickande luffar-Apollo i becksömsskor
och med en näverkont full av poesi på
ryggen. Enligt sektens förkunnelse
sönderfaller vårt land i två delar. En
vildmarksdel, som vimlar av älgar, kärlekstörstande
och undersköna ödemarksflickor, hemlig-
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
