Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Polen. Av Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A Ifr ed Jensen
Efter den betan var det i Sverige
ovanligt tyst rörande Polen. När
Kos-ciuszko i december 1796 kom från det
petersburgska fängelset till Stockholm
på väg till Amerika, erinrades man om
hans härvaro blott genom hans
namnteckning i Trollhättans främlingsbok och
ett elegiskt distichon av F. M. Franzén
under ett kopparstick av Johan Fredrik
Martin. Och det är litterärt betecknande
för vår likgiltighet gent emot Polen, att
Bellman i sin 45:te epistel, då fader
Mollberg satt »nykter och sur» på
krogen Rostock och spelade »Drottningens
pålska i Pålen G-dur», låter en av
kroggästerna utbrista:
»Hvad fan angå dej
Pålens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej Pålska, men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.
Pålen är straffadt, dess öde utmätt.»
Det var först under den polska
resningen 1831 som Sverige begynte
återknyta personliga förbindelser med Polen
(särskilt genom S. J. Stilles
»Anteckningar under en resa till och från
Warschau»), och redan samma år skrev K.
F. Ridderstad sin skiss »En scen från
polska revolutionskriget 1831» samt
romansen »Edvard och Welika» i sina
»Tids-runor». Exemplet följdes av P.
A. Wallmark med den episka
hyllningsdikten »Pohlen till Europa» (1831),
Kristofer Fritz Jacobsson (psevd. Jacobi
Filius) med »Polonia, minnessippor på
polska frihetens ättehög» (1832), och
ännu på 1840-talet ägnade både
Sommelius (»Beppo») och Gunnar Wennerberg
sin poetiska uppmärksamhet åt Polens
»Sensenträger». Men efter den polska
januariresningen 1863, då furst K.
Czarto-ryski, Zamojski, Langiewicz m. fl.
polska emigranter gästade Stockholm och
då den politiska entusiasmens vågor i
punschbålen gingo ganska högt under
Carléns, August Blanches och Herman
Bjurstens eldiga tal, blev det för de
svenska poeterna, med Johan Nybom i
spetsen, en modesak att hylla det
olyckliga Polen, och detta polska inslag i den
svenska diktkonsten nådde sin höjdpunkt
genom Snoilskys präktiga ungdomsalster.
Men detta poetiska intresse för Polen
svalnade tämligen fort, och först på
1890-talet fingo vi genom direkta
översättningar och historiska studier en närmare
kännedom om det bortglömda Polen.
II.
Ja, Bellman hade rätt: Polen blev
straffat, dess öde utmätt! Och det
gamla Polen hade helt visst många
underlåtenhetssynder på sitt politiska och
sociala samvete, men skulle alla stater
ha straffats lika hårdt som Polen — ho
skulle då ha varit beståndande?
Polens historia är sä lärorik, ty den
visar, huru det går, då ett folk söndrar
sig genom inbördes split och
ståndsfördomar och stelnar i ett slags
överlevat kastväsen, som är omottagligt för
moderna reformer. Polen hade aldrig i
den nyare tiden varit en konstitutionell
monarki, utan en adelsrepublik med
kunglig etikett. Men detta adelsvälde
var dock grundat på en ganska bred
bas och kan snarare betecknas som ett
demokratiskt samhälle än som en oligarki.
Tyvärr hade dock borgerskapets
inflytande alltmer förringats i detta samhälle,
bönderna voro livegna, och handeln låg
i judiska, delvis tyska händer. Det
polska lynnet var starkt individuellt, med
den personliga friheten driven till det
absurda, i motsats till den ryska
kollektivismen, och i den polska ridderliga
karaktären slumrade moraliska dygder,
som blevo politiska lyten. Det är en
nation, som varit snar att hjälpa andra
(t. ex. Sobieski vid Wien 1683 eller
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
