Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den klassiska bildningen i nutidens Sverige. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den klassiska bildning en i nu tidens
Sv er ig e
Av Erik Hedén
EN SVENSKA liberalismen
har varit jämförelsevis fattig,
oförtjänt fattig på framgång.
Men i ett fall har den verkligen
varit framgångsrik, oförtjänt framgångsrik.
Den har lyckats djupt skada och till livet
hota den klassiska bildning som alltifrån
den tid då Sverige fick en litterär kultur
varit olösligt förknippad med den högre
svenska bildningen överhuvud. Det är i
själva verket förvånande att romantiken
skulle bliva den sista kulturströmning som
ägde den klassiska kulturen till skola och
förebild och att liberalismen skulle bliva
klassicitetens förstörare. Ty romantiken
var ju en kristen, mystisk, i viss mån
medeltida riktning, liberalismen åter en inom
religionen halvt fritänkande och inom
politiken helt frihetssökande riktning. Men
hur mycken religiositet och hur mycken
politisk konservatism det än fanns hos
antiken, dess särmärke gentemot
föregående, samtida och — ända till franska
revolutionen — efterföljande kulturer var
dess relativa fritänkeri och samhälliga
frisinne.
De äldre liberalerna förbisågo ej heller
alldeles detta. Världslitteraturen har ej
större filhellener än Schiller och — om
man nu kan räkna honom som liberal —
Goethe i Tyskland, Victor Hugo i
Frankrike, Byron och Shelley i England. De
förstnämndes nyhumanistiska frisinne
företräddes hos oss en kort tid av Tegnér. Av
Byrons antikhänförelse märkas ekon t. ex. hos
Nikander och C. W. A. Strandberg. Även
Geijer var fylld av levande antikhänförelse.
Dock övergav ju han, när han vardt liberal,
sitt gamla följdriktiga, kulturförnäma, stolt
opraktiska skolideal och förordade tyskan
i stället för latinet som grundläggande språk
samt grekiskans valfrihet. Detta var
faktiskt det första livsfarliga sår som vår
klassiska bildning erhöll, och hade det ej blivit
en nationell vana att finna allt som Geijer
gjorde godt, så hade nog han i den allmänna
föreställningen kommit att i stället för Adolf
Hedin — vilken för övrigt kan räknas
som Geijers lärjunge — stå som den
klassiska bildningens baneman.
Det var för övrigt mycket otacksamt av
liberalismen att vända sig mot de klassiska
språken, ty dess största formella förtjänst,
klarheten och glansen hos dess stil,
särskilt dess prosastil, liksom ock delvis dess
mest sympatiska andliga drag, dess orädda
idealism, står i uppenbart sammanhang med
dess kulturbärares klassiska bildning. Från
dess antikmotvilja gjorde ju för övrigt
dess näst Geijer störste tänkare och väl
allra störste diktare, Viktor Rydberg, ett
särdeles utpräglat undantag. Hos dess
näst störste diktare, Snoilsky, ser man hur
partikravet på den klassiska bildningens
undanskjutande strider mot hans nedärvda
och till sist, då han ej längre var liberal,
segrande förkärlek därför.
Lika litet kunde i själva verket Adolf
Hedin frigöra sig från den klassiska
bildningens påverkan, ehuru han verkligen
lyckades tidigt frigöra sig — påstår han —
från sin förkärlek därför. I undertecknads
ägo befinner sig Hedins första latinska
(liksom grekiska och hebreiska) grammatika.
Med egen, ännu ovan hand har han på
dess titelblad efter orden »elfte upplagan,
ytterligare förbättrad» ditskrivit »av S. A.
Hedin». I själva verket är det icke alh
deles uteslutet att han, när han sedan gick
att fördärva de klassiska språkens ställning,
trodde sig förbättra den. Han påstår
t. o. m. i skriften om Latinherraväldet
fi 883) att en minskning i deras
studieomfång icke skulle förringa deras kulturella
inflytande. I denna skrift är ju emellertid
polemiken övervägande. Men även i
polemiken blickar den gamle klassikern sig själv
ovetande fram. När han skall upphöja
31 — Ord och Bild, 29:e årg.
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
